träda öfwer tröskeln för att tiaga en Pens ning eller en bit bröd, rår för att de rika onlag, fom han möjligen har af na turen, förblifwit outwecklade. Bildnins pen liksom rikerom metföra så mycken njutning åt fina innehafware och gör reras lif få angenämt, att detta kan wara nog, beljt te stora anlagen äro en gäfwa af Gur och te stora arfwen en gåfwa af aslirna slägtingar. Den rarikale, som saadt är, bröstor fin icke öfwer fin rikedom och lärdom, ifall han var blifwit begåfwad med ni gon af ressa förmåner Han inser att han kunnat wara bade fattig och okunnia lifa wäl fom tessa tusenden, lastens och etunnigbetene offer, fom möta of här i tifvct, oc hwilka klanske sträfwat lika mycket, som han, fastän de gått under. Han inser terföre fina pliater mot re sattiga barnen, fom uppwäxa omkrina honem ech biltas för tiden och ewigheten. Genom brist på omwårdnar, undermid: ning ech Acra företömen äro ju dessa römde arft gå samma elyckliga wän, få wida icke rädtante händer räckas dem. Wi hafwa stora ech tyra pligter emot te fattigas barn, pligter tem mi finna beqwämt att fullgöra envaft till hälften eller en fjerterel. Wi föria för deras unterwisning, skicka vem i skelan, der te få ett större eller mindre mått af funffaper, en warm, religiös känsla, utan fanalism och widskepliga fördomar i bes fämda principer och karaktersfasthet, al sirate genom gota menniskors kärleksfulla umgänge, acta efterrömen, tärlek, milthet och wänlighet, försummar man att lägga och derföre finner man, trots lärtemepolituren, nästan lika mycken råhet nu fom före 1842 års skollag. Wi äro nog enfaltiga att sätta karal terofasithet och goda principer i förfta rummet och funffaver i tet andra. En saraltersfast och ärlia torpare, fom wet bwad han will och will tet rätta, kan i werklig biltning mäta sia med en filosefie reltor, fom ide lärt att beberrfia sig sjelf och fina egna lirelser. Mången gentleman går wid plogen unter tet rå: beten stiger längt fram i salongen. Den radikale är mydet ömtålia om fin och andras frihet. Han bwarken will wara förtryckare eller förtrydt. Han af: styr alla fyrttalsmärderingar och fan aldrig medgifwa mer än en röjt till hwar mennisla. Han anser till och med en avarerad skala, wore den blott tregradig, fören orättwisa, owärdig täntande mens nistor. Han anser arbetsgifware och ar: betstagare wara fullkomligt lita berätticate och wärta lila mycken uktnina, emer tan ten enes arbete är af lifa mycket märte fom ten antres penningar. Han betraftar embetsmannen såsom statens tjenare, hwilken för sitt mörosamma ar: bete bör wäl aflönas, men ide erhålla bwarfen malt eller företräden framför sina mermenniskor utom den matt, som tioner i sjeljwa embetet. Den rakikale skulle gerna förpassa rangrulla, ordnar, arelskap, lysante unir former, öfwerflödiga embeten, lustläger, parader och dvlikt till ret lantet der pep: parn wäxer; ban är en afgjord anhän: aare till ni: och fröken reformen och enär ban anser en swensk man böra wara belåten met en titel, skulle ban gerna wilia stryta ut alla de öfrina. Orten funalig, med Guds nåre, uundverdånigt, m. fl. finnag ide bland bans ordförråd. Den rarifale hyllar satsen: allt tet J wiljen menniskorna skola göra erer, tet gören J eck dem. Den ratikale tyder fia finna att far parens mening warit att alla skulle wara jemnlitar, och att vet är mennistornas orättwisa efter tärottighet, som skapat alla tessa elika gradatiener, fem förefinnae och förtela menniskerna i ttagfer och ortningar af högre och länre Arab, liksem wore te olika arter och slägten. Wir menniskans förelje och röd är jemn: litbetsprincipen fult genomförd. Sorger, litanden och sjuftomar göra eckså mens niskorna till iemnlikar. Konungene lille sen toa of samma sjnkrom, fom busmannen Jöne Swensjons; ren ene ett kunaliat gemat i präktia bård, den andre i en ujel keja pa en säck full med mossa; men litantet för ren töendre, sorgen och betomren för te krina bärten stående anförwantterna, wore jullkomliat de jam ma på bådta ställena. Lungsoten härjar lita i arefwens och taufarlens bröst, och nerpfebern smyger lika lätt i mininerns I Lr oo 3