Han kallade trodte fig hör rungo till pros fom bhänrtt. nu hörde man sag är Auftgifswande begrats tistan, utbrast vat skratt, fom )ans hår hate blått och blods inga år bverefs ag under hela na ett fall. J en preft, fom ett stycke män n äntade hang utskickade folk n fann honom öd och insnönd derefter sfulle rgonen, några tillspikas, watker ännu, och ven dag, tå t lefwande Dre itet of dessa mnde tirnina: sanning (21). emwist kunna i genom dessa burn ofta den Om en säran jä blifwer får te eupptäckta. att man ftifågons benrafs tet enda säkra inträtt. — J itning inftämvilka gräsliga om de kunde t förfärligare ra älsktade, än ;ömmas i mul — i lillistan. intet blifwit a onta. Det a tid att mår fen om hand an, —P— Ip, fel och de LÅr: s följeslagare, ter, dessa föratt ådagalägga sjelf ar en sörhoppningar j af densamma, allanden, som dermed, gal utningar, den sinnar, att den de sorger och utan att lemna ta hugnad och förefalla mins i anfer rviledoolyckor, fom Greterna hade föreställning; les nalen, och ct annat, än äfwen blind, enniskorna ans VIS äro DMÄY: emål för den sästa fig wir hwarmed hon istlingar i det nuu upplyftat enna qwinna, Ar det mår ) hon bländar ider en wita llarare och waraktigare glans. Eller är det kanhända de farliga hjelpmedel, som hon lemnar lasten? Decsa förderswa of, då deremot de rena njutningar, fom dvaden låter oss smala, förädla of. Jie cn gång i besittningen af det mycna guld, bwaröfwer den rise bar att bisponera, ligger något afundswärdt, ty ban före waltar blott de skatter han tror sig ega. Vyckan fordrar noggrann och sirang rä fenffop för allt, hwad den anförtror den rile, och i det han i indnstriens alla yres nar anwänder sina laritaler, är han blott ett werftyg i försynens hand, för att gifwa arbetarens flit wärdee. Anmärlas bör emellertid, att olikheten i willer mera be står i stenet, än i mwertligbeten. Får att göra denna sanning patagligare, wiija mi erinra om ett obestridligt sattum. Da det nemligen är tydligt och ort, att den riles och arbetarens fujiifa behof äro der samma få fan ju den förre blott ammäns da en obetydlig del af fina intomster i och för eget bruk. Mennistans stälining i samhället må wara huradan fonr hett, så behöfwer sä mul den sattige fom den rise ett tat för art tunna lera Den flitiga arbetaren förjer genom put arbete lila mycket för fina occof, som der tite genom sina räntor. Denne nuttjar mic: serligen prältigare och derbarare ver, men arbetarens be wama och warma nöja uppfyller lila wål sin beftämmetje och tanske bättre, än hofman nens gQuivbrodes rade srack. På samm a fött sörha er de jig äfwen med de då viga behofuen. Om den rike ocksä ofta patostar sitt ämb en summa, af bwiten arbeta ren stulle tunna lefwa hela mån. så förmar han dock j, för sin fwaga 12— siull, att jmata på mer än de enllaste rutter af alla de tjugo, fom frå framjör bonom. Litet tolt fött och lättsmalta grönsaler är allt, hwad han förtär. rad af siöna salar och rum, smyckade med de dyr barafle lyrs artillar, besöfas sällan af honom, ty han ryser tillbata för ten dystra stilihet, fom herrskar i desamma. Han bebor sjelj ett par små rum, och blott i sitt savoritlabi nett tänner ban jig hemmastade, emecan ban tänner fig mindre ensam. Gin proits wåning öppnar dan dlett för fråm nande, för att lysa med densamma. San bestär sig wäl med en i dlammare, der lyr, smak och beqwämlighat äro pu Let nur maste förenade, men han begagnar ven fällan eller aldrig. Da han jurunda ute nöjer sig med en liten lammare, hwari en beowäm enkel jäng befinner fig, ju är ej heller hans sessalle ja myact skildt flan den simple arbetarens. Menniskans werttiga behof äro, fom man fer, ganska instränsta, men med de tonstlade sörhalter tet fig Helt annorlunda. Dessa weta ej af nagra gränfor, — ty der werkligheten upphör, inteära andra sällsamma begär och önstningar. Den rite will med all mast göra fig glad med fina riledomar. Deraf desfa stora lostnader, för att sluffa fig tyre och mode artillar. Men han gåcas oupphörligt på denna fin jagt efter gläbjen. Det guld, han bortflöjar, såtter tis i näringar och konster, och manga mennistor winna derigenom sitt uppehalte. Wille han ou wända fina skatter på blott personliga njutningar, få siulle ban genom omåtte lighet oc) wällust göra sitt uf ånnu olod: ligare. Man ser således häraf, att menniskanförmåga att njuta är insträntt inom wi sa gränjor, fom hon ej maltar öfwerfskrida, och om hon ocksa egee alla Jndiens satter få fan hon dock dermed ej töpa glädjen; ty tillfredsställandet ar alla hennes dufte ningar skulle blott werla motsatsen af hennes ästundan och sluta med öfwermätt nad. Till och med om det lyckades den rile att göra det mest måttliga och wisa brul of fin jörmögenhet, tan bon dod i sina njutningar aldrig känna samma ins nerliga och lifliga glädje, som den fattiga. Huru fon den, hwilten det aldrig sattes något, hDlbesa sig öfwer en god mål tid, öjner nra möbler och 22 ete.? Å Suru njuta af ett sladespel, ses eller ett lustparti, då just desja nöjen cj kosta rägra förberedelser eller försalelser, utan äro något hwardagligt? Menriskan fin ner smörre glädje i att förwärfwa, än i ett ega, och hwarje tillwext i ycka, fom arbetaren genom fin fut tillfänmsar fig är för honom en glad tillt ragelse, .ider det att den riv, fom lan tillfrede ssialla hwarje nyck, blott föler omwexling i fina njut ningar, utan att funna öla dem. Han Låter med mycken toftnad tapetsera fina gemal; den sattige fänner redan glädje, når han bar råd att öfwerilistra wäggarne med papper, för att göra fitt boningse igare. Den rile låter genom sin trädgård mässare nerlsaalla en praltig tydadidganläggning och fulla: den med aluysrda uttendfia träd oc) andra fall synta wexter; men ven fattige, fom od lar blommor, sköter od wattnar dem sjelf, erfar derwid em wida större och renare glädje, ån den rile mid anblicken af fra meft prunkande litet sörhöjer neca säger anläggningar. Att ega egendomens wärde, od ES ganssa rittigt: Niledomen minslar icke liwets brister, utan anwisar dem blott en annan pt äts. Jngentina lan wara mera sannar oc) träsfande. Des a rdans bäfwor lunna ice bidraga till mår sanna lycka; de öta fastmer mura be tummer i det de öra wåra bcehof. Eller förmå de wäl afwäpna de pasfIioner, fom crun nurt finne och öfwerwåldiga wårt förnuft? Kunna mi dermed köpa de rätt: sinniges altning? Hoj; de uppwåc a Wan: hes jur cgare ett amt mips och en förnedrande fruttan; den c litar hwarten ottiga till pu fina wänners i llgiswenhet, eller på sina tjerares trohet. Yan ton cj urssilja, om det är konomm efter hans siatter, som man alslar, — dt ssa sia tter, yw illa h F i rofs ej sin jasär ga, under slen af blgg socr dölja och öla — ty han anferåk på dem of sina wänner, attuing han lätt genom wiägran lan förloraAnnu är härwis att göra en ia! ttagei: Stl Iten, så djerf den än må syna, dot har sanningen på sin sida: begäret att synas och) lysa med sin egen dom ger sanste den obemer lade äskådaren ett större nöje än den, fom betalar talar set! Follet tycker nemligen i allmänhet om allt, som fägnar ögonen, om allt, som lrser oc) gör uppscence; och den, som gläder sig öfwer en fal, bar äfwen på wisst fött del i besittningen. Fo lict gläs der fig wid åsynen af wackra citbacer, dyrbara tläder, fester, taftor, m. n. af hwilla den vite allena bär A det gläder sig öfwer de högmögendes offent liga sestiniteter och den nations wå älstand, wid cwitien deras egen wålsärd är fästad. Det alaer det att se alstren of fin tonfte fit i brni. Den rike som gäspande lutar sig i fu sörgylda wagn ar mindre stolt Ser ven, än handtwertaren fom förfärdigade de ljamme. Man har ej få orätt gifwit de högtid ligheter, i hwuta de förnäma äro nödfar sage att utwedla all deras pralt och ritedom, namnet follfester. Förmälningar, lröningar, lustbarheter efter tysande fegvar och dylila tillställningar arv alla af stor wigt för follets trefnad, men för de rile gansia ofta wertliga dagswertsarbe1 — W los ten. Folket ör på sådana dagar fritt från arbete och twång, mill blott fe oh till fredrs:älla fin nyfifenhet, fom drifmer det från ena samlinga platsenatill den andra, Horarne dia fig ouvphörligt och trängas 14 att man är nära att owäfwas, men follet är det oattart muniert och längtar blott ett se uppföras det sädespel, hwarpå det wäntar. — SGwillet nöje att räå en gång sa se nation ns öfwerhurwud, de store, ministrarne, generalerne oc rilets hägsta embetmån! Men om det wisste af hwillen ledsnad och inie oro desja ofta qwäljas; om de wisste att många af dem hwiltas glans bländar ögat, tanfie äro nödsakare såtta fig i skuld för att för nägra ögonblick omgifwa sig med ett tomt stimmer; få stulle det flata fin bet ängen bet mydet lycttiaare. När man oupphörligt hör lucklige llaga öjwer DT pel ningebrist, få bewisar detta, att de, vat tadt sin riledom, känna ja mera trhgta (1 omständigåeterna, an den fattige orbetaren, fom ite har beh.ej af jå stora summor, för att undersälla palats och landtgårdar, hästar, clipager och betienter, och dessutom wara en hel månad lättingar — Awertliga p Pareiwerter på deras trohet. Wisser gen kunde också desse i. k. däliga tider ord wärdar få: den rile, såwor den sattige, genom sörnnit och sparsamm et inskrän! a fina ute gifler, men erjarenheten er: alt dot ers fordras längt mer försszänd och anfträngs ning att underhälla en förmögenhet, än att sörwärswa denfamma. sannina om det wore någon bes ftämmelse att blifva mi tsjal , få borde arbetaren NN a det, pnar inbillning alltjemt fussetjattes al Åan sen på en stor familjs nhlea behof och små inkomster; men det valtant fer men honom mwanligtwis glad — under det att den riles Hans na öcremot ofta fördyjtras af swarta moln. rsafen dertill ligger i hans aldrig mäts ade penningebegar och då han är mife nojd med den s:tondpuult, han redan uppe rätt, ä sträfwar han utan rast och ro att på luckans wingar höja sig ännu bögre. Min han bedrar sig. Den döms biiv, ban efterjagar, aftägsnar sig i samma mån, som han tror sia lomma der när: mare. Rikedomen måste alltsa i allmän bet rälnas till menniskostägtets olyckor, tn den fon sällan efter aldrig bidraga till wår san na lycka. Twärtomt förswårar dess förförisia uta ongdens utöjning för mennissan, och uppreser en skiljewägg me lan henne och wisheten, hwilten allena ör den fom förmår grundlägga en meriz lig oc) warattia sällhet. Upplysniag, frihet, jemulikhet. Det gifwes i wårt land ibland partis erna ett, fom man benämner det ratikala eller ultraliberala partiet. Radital fom mer af ortet ratix, fom betyter rot, och innebär såletes, att partiet will nå grund. liat tilwäga i ajseeude på reformer och framätskritanre, att tet will gå till bott nen, till reten af en fak Uitraliberal betyrer egentligen ytterst frisinnad. Iarifolismen anses af en mängd bee skedligt felf såfom i hög hrad statlig och man anser fig böra warna för tess öfwerdrifter och förfiugna förslager. Öwar mill då egentligen radikalismen? Den Al Flsnana fom Kristi kära, evangelinm, Den will upplysning, fris het ech jemnlither. Desja briuciper äro radikaliemens letstjerna; te äro grundade på ret sunta förnuftet, bestyrkta of böckernas bot, vangelinmn; Srifti lij och död woro ett insegel på dem, och ijeljwa naturen wittnar högt och tydligt om ateras sanning. —f—sFa--—3n3— — 2— ä— — en RARE —— — — —— — bade — — A—— — ltr —