ljud uppstiga ur grafwen. Han kallare fina kamrater, fom äfwen trodde fig hör ra något, hwarföre ve sprungo till pros sten och omtalade hwad fom händt. Grafwen uppkastades och nu hörde man en röst föga ur kistan: Jag är aäftgifwaren P, som blifwit lefwande begrafs wen. Då man öppnade tistan, utbrast ren olycklige i ett wansinniat skratt, fom warate flera minuter. Hans här hare blifwit isgrätt och ansigtet blått och blods spränat. Han lefte i många år verefs ter, men sörblef sinnesswag under hela fitt återstående lif. — Ännn ett fall. I Rinakjöbinastralten borde en prest, fom taaliven brukate gå ett port stycke mäng för fin belja. En tag mäntade hang familj föraäfwes. Man utskickade folk för att föfa honom, man fann honom först följande morgon död och insnöad på wägen. Sjunde tagen derefter skulle tan begrafwas, men på morgonen, några timmar innan tistan skulle tillspikas, watz nate ban. Presten lefwer ännu, och räfnar fin fötelserag från den dag, rå han blef frålsad från att lefwande Di grafwas. — Efter ansörandet af dessa berättelser yttrar ofwannämnrte tidning: Hwat fom bär berättats är sanning (2.). Namn på persener och hemwist unna uppgifwas, och wi hafwa genom dessa rater endast welat påpeka hurn ofta ten s. t. döre warit skentöd. Om en fåran händelse blifwer upptäckt, få blifwer fås kerlinen huntrade, ja tusende onppläckta. Det wore terföre önskligt att man ftiftare en lag, fom förbjödre någons benrafs ning innan förruttnelsen, tet enda säkra tecknet på en wertlig död, inträrt. — J detta yttrunde af bemälde titning inftämmer jan till alla delar. Hwilka gräsliga sater ffulle ej arafwarne, om de kunde tula, kanste förtälja oss. Ett förfärligare öde kan wäl ej drabba wåra älskare, än att utsättas för faran att gömmas i mul: len för att wakna och dö — i lillistan. Redan alltsör länge har intet blifwit gjordt för att hämma detta onta. Det tyckes i sanning wara hög tid att wår rifedag allwarligt tager saken om hand och lagstijtande träder emellan, — n—