sbordet, som nåsaker, mäokkonst, säramt retande llanden Forsbegäfvo de om prunkade böhmisk de med allt och sjö, laok, med socefvande konCederlundska som kan föroch förvirra och musikanten mrater sina att om möjnesruset och e slag. le och Adeförst när det t hon satt i brud. Kalle kt, stilla och klader och så att hon ar som glak, hvarpa ett ällde pa en mmerna och sig. Patronen sade till honom: var icke rädd, det är icke krut! — Nej bevars, det var bara af artighet, jag gjorde som damerna, svaoch fattade sitt glas Vaktmästare sprungo omkring och fyllde glasen. Patronen reste sig, fnös, hostade och sade i det han gaf en vink åt musikanterna att vara i ordning: mitt herrskap! min son är myndig i dag! (drick icke än, Kalle!) jag hoppas han skall bli en bra karl och sköta sig (nå så slå i igen åt honom, vaktmästare!) jag har den att och, på samma gång, hans fästmös, rade löjtnanten ganska modigt. äran föresla hans skäl min kära myndlings! Se så! Kalle! I detsamma smattrade trumpeterna, alla gästerna nickade at det nya paret, Adelaide öfverraskades så att hon förblef stum, och Kalle tryckte hastigt en guldring pa hennes förlamade hand. Innan hon hann sansa sig, lemnade gästerna bordet, och Kalle förde henne in i förmaket, men flydde genast af fruktan för efterräkning. Faste, som varit en uppmärksam åskådare af allt, skyndade sig att hvitill var lugn, detta betyder ingenting. Tänk blott på Johannes Florman! Derpå lemnade han henne åt fru Kraks ömma omfamningar och Adelaide mottog alla lyckönskningar med liknöjd uppsyn. ska henne: Derefter dansades hela aftonen, Kalle utmärkt till Fastes förtviflan, på Flormans vägnar, tycktes Adelaide lingen. valsade väl, och nästan hänförd af ynaFastes vishet hade spelt bankrutt genom patronens tillställning. Han passade på ett ögonblick da Adelaide hvilade och hviskade till henne: skall Florman säga om detta? hvad — Jag kan icke hjelpa det, sade Adelaide matt, hen jag är nära tokig af sorg. Det dröjde flera dagar innan huset återkom i sitt vanliga skick; Adelaide höll sig afsides i sin kammare i vindsvåningen, dyster och illamående; Faste gick af och an i sitt rum och beklagade sig öfver sin visdoms orillräcklighet i striden mot egennyttans list; Kalle var mest ute på jagt, och såsom myndig, ville han icke mera höra förmaningar. Patronen var strålande som en sol och fru Krak som hans måne; de trodde sig ha vunnit sitt ändamål fullkomligt. Faste träffade Adelaide ensam en afton i trädgarden, han förde sin väns sak med lysande vältalighet och anförde bade unga och svamla skalder om kärleken, samt bevisade henne att det bade pligt och rättighet att bryta med Kalle den genom öfverraskning tillkomna förlofningen, för att blifva trogen sitt hjertas löfte till Florman; hon svarade att det nu var omöjvar hennes ligt, att hon icke vagade trotsa sin förmyndare och hela verlden, inför hvilken hon förklarats som Kalles fästmö. Men hon grät bittert, vred på förlofnings-ringen och sade: han bränner mig som eld! En förmiddag satt Adelaide i salen, jemte fru Krak, och sydde. IIon var som vanligt sluten och tyst. Fru Krak pratade, men Adelaide svarade icke. Patronen läste tidningarne. Faste kom in med ett bref, som han lemAdelaide. Efter den högtidliga förlofningen annade såg Kalle att han icke behöfde tvinga sig att vara ostädadn, utan han atertog sin gamia slyngelaktighet. Ilan brydde sig föga om sin fästmö och lekte för tillfället med en stor rapphönshund. Adelaide ögnade hastigt i brefvet; hon tycktes träffad af ett elektriskt slav, det var Johannes Flormans handstil och namn, som i hast väckte henur hennes själsdomning. Florman besvor henne att hälla sitt löfte, trots ne den snara hvari hon råkat. Han hotade naturligtvis att dö, att smälta i tårar, och märken af sådana syntes på papperet. Trygg af Fastes närvaro, steg hon upp, tog af sig ringen, lade honom i fru Kraks sykorg och sade: Jag kan icke längre bära denna ring, jag kan icke tillhöra Karl, Kalle skrattade och såede: hvad pratar du för slag? pappa täaker taga ut lysning i morgon. Iru Krak sade: Men, älskade Adelaide, sausa dig! — Ilvad tunnor tusan? dundrade patronen, men hejdade sig och sade: skynda dig ett, tu, tre, Kalle, fall på knä, kyss Adelaide på handen, visa dig som kavaljer! — Ah, man skall aldrig krusa med damerna, så har pappa sagt; hon är ond nu, men hon blir väl god igen. — IIvad har du emot min stackars gosse? frågade fru Krak ömt och smekte Adelaide. — Bästa tant, jag har förut förlofvat mig i tysthet med magister Florman. — Ah, sade kalle, tittar den mesen hit, så kör jag ut honom. Dumma dig icke nu, Adelaide lilla. Icke kan du vilja ha en sadan stackare till man. — Han är en man och icke en slyngel, som du, min käre kusin! sade Adelaide härtigt, steg upp och gick ut. — Lugna dig, min söte gosse! sade fru Krak, då Kalle slog sin hund, för att på honom uttömma sin vrede. Fadren sade: bry dig icke om det der, i morgon tager jag utlysning hos prosten. J blifven goda vänner efter bröllopet, liksom jag och mor din. (Forts.) nog