Norrländska Korrespondenten – 12 november 1867, sida 2

——— igheter, då patronen mot sin vana gjorde ett besök i hans rum. Patronen fnös mer än vanligt och var saledes i en upprörd sinnesstämning, så att Faste steg upp och frågade hur det stod till. — Jo, sade patronen och an på golfvet med tunga steg, jag och gick af är den olyckligaste menniska under solen, jag har fatt ett förfärande slag! Har säden fallit? — Nej, icke ännu, men det hjelper mig numera. Jag har flera hundratusen, ja en million! icke förlorat Faste kände patronen redan så mycket, att han icke skrämdes. Patronen brukade uppskatta såsom ryslig förlust allt det som han icke vann i sina mångfaldiga försök att förtjena penningar. Ser för två är sedan, för att stjäla konsten af de der sluga Tyskarne. Jag lyckades göra bekantskap med en Heinrich Schmiedte, som upptäckt attgöda utsädet i stället för jorden, med ovanlig vinst. Jag trodde i början att det var skoj, efter han var stark nykterhetsifrare, men genom ett ombud på stället har jag sedan följt med saken Genom hans sätt får man helt ja kornet. För ett par månader sedan ingick jag i underhandling med Schmiedte om att — herrn, jag var i Tyskland noga. enkelt sextonde, tjugonde köpa hans uppfinning för femtusen riksdaler — ett rampris, när man ser på den oberäkneliga vinsten, Jag sår här ungefär ättatio tunnor säd och får vanligen ungefär fyrahundrade tunnor: med Tyskens gödningssätt skulle jag kunna få tolfhundra till sextonhundra tunnor. Jag har redan betalt åt Tysken tusen riksdaler, och nyss fick jag med posten ett bref från mitt ombud, att den Schmiedte har helt hastigt ... kanaljen — Inställt sina betalningar? — Åh nej! han var egare af en million han har dött, den erkebofven, och jag har förlorat de millioner jag kunnat förtjena i min lifstid, genom ökad afkastning på denna gård, och alla dem jag kunnat köDet är rysligt, att man så skall lurad. minst — nej, på. bli — Ja, jag medgifver det; men skulle icke patron, sam sjelf är en skicklig landtbrukare, kunna utfinna sättet när saken är gifven och bevisad möjlig att verkställa ? — Jag har försökt på flera sätt, men alltid Den satans Schmiedte var kemist, kunde hemta ur böcker och det kan icke jag. Derföre tänker jag taga herrn till hjelp: möjligen kunde herrn, som är en bokmal, hitta rätt på något i luntorna; ty det är allt sannt, som herrn säger, ingennytt under solen. Herrn skulle misslyckats. ting bli rik för besväret. Hvad har herrn der för en lunta. — Svedenborgs himmelska lönligheter! — Fy attan patrasar, tocket duger icke här på jorden. Svedenborg? Ilan var ju en andeskådare? IIvasa? Ar herrn Svedenborgare? Ser herrn andar? — Nej, visst icke! — Det är bra, men läser herrn sådant der strunt, lär herrn icke kunna hjelpa mig! sade patronen; misslynt och ombytlig i sina nycker, rusade han på dörren och försvann, för att grubbla på huru han skulle hitta på något annat sått att öka sina inså komster. Troligtvis hade tankarne på det underbara gödningsämnet under de tvänne åren undanskjutit hans gamla plan att genom sin sons förening med Adelaide komma lättare ifrån redogörelsen som förmyndare, men då nu det förra gått upp i rök, var så mycket mera skäl att allvarsamt gripa an med den senare saken. Han inbillade sig att han genom sin klokhet hade hindrat Adelaide att vid den unge Florman, emedan icke vidare hörde den saken omtalas. Adelaide hade på Fastes inrådan sjelf uppskjutit sitt u timatum, för att låta Florman stadga sig, men för husfridens skull hade hon alldeles fördolt att hon var sin kärlek trogen. fästa sig han Patronen och hans fru beslöto ändtligen att göra slag i saken den dag, då Kalle fyllde tjugoett år, och tillställa en högtidlig förlofning, som snart skulle följas af bröllop, ett, tu, tre, som patronen behagade uttrycka sig, med häntydning på de trenne lysningsdagarna. Han höll råd med sin hustru och son, och beslutet blef att taga den vackra, rika bruden genom öfverraskning. Alla Fastes ädlare ingifvelser försvunno ur Kalles själ vid utsigten att hastigt blifva Adelaides man, äfven mot hennes vilja, genom pappas och mammas tillhjelp. Han hade genom Fastes undervisning vunnit något mera sans i det yttre, men hjertat var i botten ännu lika vildt. Den stora dagen kom, utan att hvarken Adelaide eller Faste fingo nys om anslaget. Kalles myndighetsdag firades med en dundrande middag. IIundrade gäster, största delen fryntliga landtpatroner, hvilkas sidenvästar voro nära att spricka; grannt utstyrda fruar, som sneglade på hvarandras drägter, somliga afundsjukt, andra föraktligt; några fräkniga men friska flickor, som suckade i sina härda snörlif; unga landtbrukare, till och med bokhållare, vana att klifva i lerkokerna, men för tillfället besvärade i sina trånga stöf