En Landtpatron. Af Nepomuk. IV. (Forts. fr. n:r 89). Två år förflöto; den hederlige Faste hade vunnit patronens förtroende och moderns tillgifvenhet, ynglingen tycktes betydligt förbättrad, sedan Faste inpräglat i honom ädlare önskningar och grundsatser. Genom en tyst öfverenskommelse hade man under hela tiden icke vidrört föräldrarnes plan att få Adelaide till sonhustru, så att hon lefvat i lugn och med Fastes välvilliga biträde brefvexlat med magister Florman, hvilket förskaffat Faste den vackra flickans tillgifvenhet till den grad, att om han varit mindre blygsam, skulle han tagit åt sig de vänliga blickar hvilka han erhöll af henne; men han åtnjöt dem nästan på samma sätt som en ambassadör mottager en främmande monarks aktnings-betygelser, såsom tillkommande sin egen kungliga hufvudman. Emedlertid stodo underhandlingarne mellan de stora makterna om Adelaides krona in statu quo. En afton, då lärjungen gatt bort, satt läraren ensam, händelsevis åter fördjupad i Svedenborgs himmelska lön