Hwarjehanda. En Silhoucte. På mufeum i Louvren i Paris finnes, bland en mängd förträffliga malningar uf de berömtaste mästare, åjwen en bläckplump, ett werkligt mälters slycke af slumpen. Scribe hade wid fars nuHalstiocn en tomedtimertet, som mälte wara färdig inom 24 timmar. J bräde stun råtate han par tistraktion att taga bläckhornet ei itället för sanddosan och uttömde vela dess innehall på papperet. (En dugtig ev swäfwade på hang läppar, men lemnate genast rum for en stum förundran. Slumpen hade jördelat den parta floden få, att den framsslällde ett träffande litt porträtt af Scribe sjelf. Ala hang wänner betrattade med förmär ning den mästerliga bläckpl umpen och ins gen mille tro att alt endast war ett hänteljens spel. Plumpen öfwerlemnades at museum att der Jjörwaras och en uppe laga ap Scribes samlade arbeten prydes med ett facsimile af detta bläckporträtt. — Höflighet framför allt. En herre gjorde för nägra dagar sedan en färd i båt på Thamesfloden i sällskap med fruns timmer. Då han en gång, stående, lus tade fig öfwer båtkanten och båten i dets samma fick en ftöt föll han hufwudstupa i wattnet. Han wänte fig om i floden, tom upp med hufwudet, toy af fig hatten för tamerna, yttrante: Jag ber tusen gånger om ursätt, mina damer! — och gick tll botten. . — Geu att, gosjar! ropare en lär rare till fina tijaplar. Alla ord, frame för hwilta man tan sätta jag, du, han, o. s. w., äro verber. — Nå, Peter, hwad är narr för ett ord? — Peter: Ett verbum. — Läraren: Dumbhujwurd, hur tan det wara ett Verbum? — Peter: Joo, man kan säga: jag narr, du narr o. s. mo — Läraren: Prat! Det bör ju beta: jag är en narr. — Peter: Fa, det fan fomma på ett ut! i — Harda nötter. En herre fare til en dam. Fruntimmerna lysa pa afstånd såsom briljanter, men på nära Håll wisa te fig mara blotta glasperlor. — Damen swarate: Herrarne företomma oss fruntimmer sasom tlärta i gyllenläder, så länge de äro på afstånd; men komma te närmare, få fe wi, att de äro höljda i ogarfwadt färffinn. — En lutersk prest wederdöpare. För wirpass 30 år seran skulle en prest i ör stra delen af Strengnäs stift döpa ett barn hos en mjölnare. Dopet förrättades i ett rum rer barnets moder hwilate i en af sparlakan told säng. Inse nan förrättningen afslutades, hörde de närwarande starta snyitningar ifrån fön: gen, tring hwilken prest och def wittnen etter slutatt wärs samlade fig. Man frågate, huru det war fatt, och den djupt betryckta modren suyftade fram, att presten hade glömt läsa Fader wär och barnet således ide blifwit riftigt röpt, hwilket hon befarade skulle lända till dess timliga och ewiga osärd. Är vet werttigen få, att jag glömre läja Fader mår? sporde presten, tilläggande: vet kan nog wara möjligt. Flera af wittnena drogo sig denna uraktlåtenhet till minnes. ö