gdomen har alltid håg att öfverffa sina föräldrar, söner af måttliga cchi vänner blifva lätt Silener. — Jaså, herrn kände gamle kronoden Lilln, som söp ihjäl sig. Ja, herrn kan ha rätt, men jag kan öjligt numera lägga bort mina gamla nor. Jag är nöjd med att herrn en nykter vattenvän; den ena esynen kan uppväga den andra. Men ulle herrn icke undantagsvis vilja cka en liten tuting med mig, jag äkta portvin. Pojken stannar dervid branden, till dess den blir ckt; sådant der roar honom. — Nej, jag tackar, med patrons tillåse går jag genast i säng, — Nå, som herrn behagar, men , måste ha en sängfösare, jag. III. Ynglingen dröjde länge vid brandlet, deltog slutligen i den undfägd, som bestods arbetsfolket, och lade Så sent, att han sof som en stock, informatorn om morgonen kom in att väcka honom. Den hederlige Faste föresatte sig . använda all sin förmaga till ynggens bästa, för att vinna patron raks förtroende och välvilja. Ilan nomskädade patronen ganska lätt; t var cke allenast faderskärleken, m önskade sonens förbättring, utan egentligen den kloka egennyttan, som insåg att ynglingen aldrig kunde vinna den rika Adelaides hand, om han icke Det beqvämaste sättet att hjelpa vännen Florman hade varit att låta ynglingen rusa i förderfvet och blifva omöjlig till man at Adelaide; men detta stridde emot Fastes tänkesätt. Ilan beslöt derföre att upplysa och förädla ynglingen, så att denne skulle finna det osäkra och daliga i att söka lycka genom gittermal med en qvinna, som älskade en annan, samt att vända hans håg till högre föremål och ädlare syften. Detta skulle väl draga tid, minst ett par år, ty få andliga åkommor äro så envisa mot läkaren, som följderna af dålig uppfostran; men Johannes Florman kunde vänta. blefve en hygglig ung man. Den väntar aldrig för länge som väntar på något godt, och en äkta förbindelse har betydelse för evigheten. Kalle låg i sin tältsäng med näsan i vädret och snarkade värre än en hund snarkar. Faste drog af honom täcket, men det halp icke, han måste ruska ynglingen vaken. Ändtligen öppnades hans ögonlock, men sömnens gardiner hängde ännu qvar för hans själs fönster. — Stig upp, Kalle, solen skiner! ljöd Fastes djupa, lugna basstämma. Kalle gäspade, sträckte på sig, gnuggade sig i ögonen och sade: Jag är icke fullsöfd än, jag har haft så orolig natt, se, jag har skakat täcket af mig. Derpå vände han sig åt väggen och låtsade somna. — Stig upp, Kalle lille, sade Faste vänligt, och kom med mig så skola vi på morgonqvisten kuäcka några rapphöns. — Rapphöns? utbrast Kalle, och stod i blinken raklang och fullt vaken på golfvet. gister? IIvar äro rapphönsen, ma— När jag kom i går, såg jag dem klifva i äkern bredvid vägen, de voro så feta att de knappt orkade springa. Da först upptäckte Kalle att magistern hade en bössa i sin hand och hvarken bok eller rotting. Stryk skulle icke väckt honom till boken, men milda ord lockade honom lätt ut i naturen. Kalle kladde sig qvickt och snart voro lärare och lärjunge ute på marken med ett par hundar. Visst var Kalle ung och hade länga ben, men Faste var jemngod med honom i rörlighet och mera qvickögd, Inom kort fällde han ett par feta rapphöns, Derefter drefvo hundarne upp en hare, hvilket upptog hela förmiddagen. ÅÄndtligen sköt Faste den långörade jössen, och tagade hemåt; Kalle hade bytet i sin jagtväska, aldrig hade han gjort en så lycklig jagt, ehuru han denna gång bara skjutit bom; men han kunde ändå säga; vi ha knipit två rapphöns och en hare; ty Faste nödgade honom åtaga sig hedern af harens fällande. Derefter berättade Faste under vägen åtskilliga muntra jagthistorier. Genom allt detta och sin manliga vänlighet, vann han genast första dagen ynglingens hela förtroende, hvilket skulle varit omöjligt om han börjat med förmaningar, i denna högtidligt tråkiga form, som vanligen alltid brukas, ehuru erfarenheten visar att de aldrig hjelpa. Vid hemkomsten med det matnyttiga villebrådet träffade de på förstugutrappan patronen och frun, som varit oroliga öfver deras bortovaro hela förmiddagen. Men båda ljusnade, då de sago ynglingens och lighet med hvarandra. haren lärarens förtroFru Krak motrapphönsen och sade: Ack, så rara, ack, så rara! Nu har jag stek åt våra gäster i morgon, — Ja, sade patronen fryntligt, det var då roligt, att jag en gång kunde få en af mina harar i mitt eget kök, tjufskyttarna plocka annars bort dem för mig. Skaffar herrn ofta sådant till huset, så gör herrn samma nytta som en skogvaktare. Faste log, nöjd öfver tog och men sade intet. IIan att redan ha vunnit hela hushällets bevågenhet. Sjelf var Faste hågad att, efter mycket stillasittande i Upsala, åter som i sin ungdom få röra sig fritt i navar turen, och ynglingen saknade all lus att stängas inne. Det är både plåg samt och farligt för en kraftfull yng lings kropp och själ, att sitta luta öfver boken i en qvaf kammare, me en pedantisk och surmulen informator som, i brist på egna kunskaper, elle förmåga att meddela sig, nödgar lärjun gen till död utanläsning af oförklarad och oförklarliga böcker. Faste följde et annat lärosätt; lik de peripatetiska filoso ferne i forntiden tog han med sig yng lingen ut i den soliga naturen, talade me enkel och varm begriplig vältalighet u sitt rika kunskapsförråd, väckte lärjun gens uppmärksamhet på det synliga lif vets företeelser, och öfvergick fran den såsom symboler, till det osynliga lifvet, p samma sätt skaparen sjelf undervisa hela slägtet från urtiden. Först seda ynglingen väckts till uppmärksamhet p de allmännaste af de otaliga föremäle och deras mångfaldiga egenskaper, upp kommer behofvet att söka hjelp fö minnet och reda för tanken af men niskoslägtets i böckerna samlade oc vetenskapligt ordnade erfarenhet. Men olyckligtvis ega de flesta lära i följd af det radande kinesiska syste met, blott minneskunskaper, och nödg sina lärjungar till död utanläsning, ick för att bilda deras förnuft och hjort utan att de måtte kunna taga nage examen och sedan öfvergifva alla studiför vinning och njutning. (Forts.)