men lyrde, och fom först senare underfund med att han wille pröfwa huru jag skulle anwända den mig sålunda lemnade friheten. Jag war få fyttia i min lilla kammare, fom jag sjelf inrättat åt mig, och jag tyckte att drömmen om ett eget bo uu åått i werkställighet. Meina gamla wänner påstodo att jag blifwit läsare; men tetta hån bekymrade mia ide, och jaa flöt mia blott till twenne, med hwilka jag firate sabbatshwilan hwarje söndag, än i tyrkan, än i den herrliga naturen och än i samtal i hwarjehanda ämnen inom området af wärt wetande. SÅ fortaick några år. En lördagsqwäll, då jag hemkom från werkstaden, fann jag rena hwita och ny ftärfta gardiner upphängda för fammarens enda fönster. Jag föll i förundran och gissningar; men ingen af de flickor jag förr umgåtts med kunde jag tilltro retta. Mitt bryreri blef ej ringa. Om min principal låtit wisa mig denna mwäls wilja, få fordrade artigheten att jag tac fare honom; men om han ej kände till saken, ffulle jag ädraga mig förlägenhet och löje. Jaa funderade på saken hela söndags förmirdagen, och gardinerna woro skuld till att jag den förmirtagen icke gick i tyrtan. Men wid mirtagsbortet bes rättare jaa, att någon warit så innerligt snäll och upphänat rena wackra gardiner för mitt fommarfönfter, utan att jag wore i stånd att gissa hwem jag hate att tada derför. Med en enta blick tycktes husfadren hafwa uppfattat sammanhanget, och ffrattante pekare han på fin bustru och fin rotter säganre till mig: 7ESer ni vå inte gerninggmännen ? Mordren smålon, men flickan mifare den yttersta grad af förlänenbet. Mäls titen war just nu slut, och jag war ej fen att bugande mottaga min matmoders framräckta band och med en kyss på dens samma betyaa min tacksamhet. uör maten ja, före frun, men för gardinerna får Karlsson tacka Augusta Flickans retnad och förlänenhet blef wid dessa ord om möjligt ännu höare, och förwirrad toa hon sin tillflytt rtill ett sidorum. Står det få til? fare mannen. JWill min gumma vå gå in här och Karlsson dröja litet. Herrn och frun ginao in till Auausta, och jag lemnates ensam en stund, rjupt funteranre på hwad detta månde betyda. Månne flickan älskar mia, täntte jan; ret wore mer än jag någonsin wågat drömma om, och nu började förlägenheten spela sin rol med mig Dörren öppnades, och man och hustru aingo met mia sägande: Wi ba kommit öfwerens att bjura herr Karlsson qwar för aftonen. Jag tackade och blef qwar; men fam talet wille ej gå rätt bra. Efter en stund frågade jog: Owar tog mansell Augusta mwäpen ? SHen kommer straxt med faffet, fwa rade frun, Augusta fom. Hon hare antagit en lugnare bållning; men en hög rornad purprade ännu hennes kinder. Jag mille tacka henne för gardinerna, men wågade ej åter uppröra henne. Hon förefom mia, säganre, under det kaffet dracks: Fog ber mamma intyga, att det mar på mammas befallning jag hängde upp gardinerna. uMNånå, fare frun, jaa hopvas de äro ej mindre kärkomna för det. Jo wisserligen, swarate jaa förlänet. Så oartina, skrattade frun,det märks att herr Karlsson ej sått i artighetens ffola. Samtalet blef lifligare, och innan af: tonen bare jay friat och sått flickans och föräldrarnes ja. Jag blef min swärfars kompanjon i yrket och busets stöd, på samma gång en lyckia mate och aktad fambhällsmerlem, och detta allt för de: jag firat sab— — — —2— —— — — UA — —