Norrländska Korrespondenten – 5 november 1867, sida 3

broarne öfwer Seinefloden i Paris stod sent en afton en man, hwillen u tryckte den hästigaste förtwiflan och oupahorligt ropade nedåt floden (Edward, Edward! Solf samlades, för hwillet den förhviflas de, wridande händerna, berättade, att bans bästa wän fallit i wattuet. Derpa ilare han upp rå bron, lutade jig önmer barrics ren och ropade tlagande: Gemard! ett fatta stönande swarade honom ned ifrån. Den fom fallit i wattuct jönmar de naturligtwis till brom, men det war få mörlt att ingen lunde je något på wattnet. -7Håll dig fast wid bropelaren, Coward ! ropade den trogne wännen på bron; jag skall fläppa ett rep till vig. Nu bad han de kringstående om deras näsdular för att of dem sammaninyta ett rep, och hwem hade hjerta att uffiå denna bon, då det gållde att rädda ett miennis ffotif! Den bedjande erhöll wäl syrg:io näsdutar, af siden, batist, linne, bomnll, af alla färger och storletar. Han nöt dem sivyndsamt wid hwarandra, band ju portnyckel wid ena ändan od släppte ven 10d. Straxt drogs på den unedijran. Tri nms, jublade han. MWin wan ör räd? tad: han fattar tag! Ptötsligt fluppte han repet och tet sorswann i djupet. Han fade att det glidit honom ur banden, och ilade genom hopen till stranden. Der sörswann han — för att med lamraten, som hallit sig gömo under oron, dela de erofrade nusoCu-arne. Mennistohopen oröjde ännu länge på bron, floden brusade vals brutet, men näsdularne hördes ide mi dare af.