Article Image
jag underkasta henne en förödmjukelse, som vore både mig och henne ovärdig. vMen om du förödmjukar din mor, det betyder ingenting. Att svärmodren åt sin sonhustru öfverlemnar hushålls-omsorgerna, är en naturlig följd af sonens giftermål och kan icke vara annorlunda; men om min mor finner detta påkostande, så har jag, Gudskelof, tillfälle att bereda mamma ett eget hem, så trefligt som mamma någonsin kan önska sig. Kommer du igen med detta? Mitt hjerta är fastväxt vid Råmansforss och dig ... och det kan ej ryckas derifrån, utan att det brister ... och det må gerna ske ... måtte det ske så spart, att detta bröllop kunde firas på min graf ... der bör vigselakten läsas!o Moder, du är grymo, svarade han rysande, och kanske äfven jag, som blottställer min maka för ett lif under samma tak med dig.o Gumman teg och lemhade rummet. En strid uppstod i hans hjerta mellan kärleken till hans mor och kärleken till Elfrida. Hans lycka var störd. Innan lysningen skulle uttagas, begärde han ett enskildt samtal med Elfrida. Om jag icke fruktade de hemskaste utbrott af min mors lynne, då, Elfrida förde jag henne till ett annat hem, der ingenting skulle fattas henne ... men nu kan jag det ej. O! min älskade, någon hel, oblandad sällhet vågar jag ej lofva dig — ja, jag betviflar det mera nu än då jag som min fästmö första gången tryckte dig till mitt trofasta hjerta; men), tillade han bleknande, odet är ännu icke för sent ... pJo, det är för sent, så framt icke din egen kärlek under dessa dagar uudergått förändring ... ty nu ... Mitt hjerta skulle undergå förändringb sade han med en blick, som fullbordade meningen. Ja, då svarar jag med dessa ord: Kärleken tror allting, hoppas allting; kärleken är starkare än döden. Detta tillämpar mitt hjerta på kärleken till ett enda föremål. Och du tror ej, att du kommer att ångra dig? svarade han, slutande henne med hänförelse till sitt bröst. yAldrigy Sex veckor efter sin förlofning vigdes Bill med Elfrida en lördagseftermiddag i församlingens kyrka, utan någon ståt, i baron Cederfelts och några få vänners närvaro. Fru Bill förklarade, att hon icke egde styrka att öfvervara vigselakten. Sonen kände sig sårad af modrens ord, hvilka han ————— s —— — — betraktade såsom en förolämpning, en oförrätt. Icke nog med de löften, som de högt uttalade; de förbundo sig äfven tysta, hvar å sin sida, till lika dyra löften. Bill lofvade inför Gud, att af sin kärlek bilda ett värn, som skulle skydda hans maka från alla bittra anfall från hans moder, och genom sin djupa ömhet ersätta henae alla mötande obehag: Elfrida lofvade äfven inför Gud, att icke tröttna, utan ståndaktigt uthärda allt, af kärlek till honom. Emellertid hemförde Bill samma afton sin brud. Hans gamla farbror hade velat medelst eklärering af tjärtunnor och äreportar samt mera sådant fira brudens och brudgummens hemkomst. oDet skall ej ske! svarade modren. Sent en qväll i början af Oktober månad anlände de båda makarne, som nägra timmar efter vigseln tagit afsked af den upprörde fadren och af det för bruden så kära Blomsbo. Det var nedan och således mörkt när de körde in genom Råmanstorss portar. oInga ljus i fönstreno, utropade brudgummen, slutande Elfrida till sitt bröst vFörskräckes du ej för detta mörker?) .För mitt öga är det ljusto, svarade Elfrida besvarande hans omfamning. Modren visade sig icke, men hushållerskan hade dukat ett litet bröllopsbord i den ganska väl upplysta salen. IIon hade samlat så många höstblommor, som voro att tillgå, för att sammanbinda buketter, hvilka prydliga lågo på de servietter, som betecknade brudparets platser. Farbror hade bryggt en liten bål och drack deras skål. Brudgummen uppsökte sin trogna tjenarinna. Hhattande hennes hand, sade han: Tack, Christina, detta glömmer icke jag. VI. Fem år äro förflutna sedan den dag, då brukspatron Bill hemförde sin brud. Iafva makarne kunnat uppfylla sina trohets-löften? Ilar Elfrida varit lycklig? Innan pennan faller oss ur handen, hoppas vi kunna besvara dessa frågor. Våren är kommen och har gifvit nytt lif åt hela naturen. Elfrida är 25 år och hennes make 45. Tvenne barn, cu dotter och en son, hafva under dessa år varit frukten af deras äktenskap. Lilla Maria är fyra, Alexis har nyss fyllt två år. Den förra är en afbild af fadren, den sednare af modren. Den unga frun bibehåller sitt intagande utseende. Hon vårdar väl sin yttre menniska, för att alltid synas behaglig i sin makes ögon, som äro hennes egentliga spegel. Nu bar hon sorgdrägt efter sin far, som redan förliden höst lemnade det jordiska. Han hvilar fridfullt bredvid sin maka. Blomsbo är tomt; det är om dess öde, som makarne nu rådpläga. Men innan vi återgifva deras samtal, vilja vi först nämna hvad som timat under loppet af denna dag. Farmor — som den gamla nu kallas — och farbror lefva ännu, och den sednare har under dessa år undanröjt många obehag för Elfrida. Gubben är henne ock kär, som om han vore hennes far, hvilket hon visar honom i de dagliga små omsorger, som det är ett behof för hennes hjerta att lemna och hvilkas uteblifvande vore en för henne ännu större saknad än för honom. På förmiddagen sitter modren allena med sina små i sitt prydligt möblerade kabinett, som är hennes arbetsrum. Alexis rycker en docka från Maria, som modren för en stund sedan fulländat och gifvit henne. Sakta tar Elfrida dockan ur gossens hand och återger den till Maria. (Forts.)

25 oktober 1867, sida 3

Thumbnail