Norrländska Korrespondenten – 18 oktober 1867, sida 2

— Ransakningen i Lanrellska mordet förewar åter den 7 des uti poliskammaren, derwid hördes en skomakaregesäll wid namn Nylen, fom någon fort tid i somras mar rit inneboende hos Friberg. Af hans be rättelse framgick att Friberg och Larsson stundom lefwat i mycken osåmja samt att han i rusigt tillstånd Har ett högst mwåldsamt lynne; att han hotat att mörda Margaretha Larsson samt äfwen på sig burit den dolt eller skafware, fwarmed Larsson började mordgerningen och hwilken mid uppträdet i somras blifwit ntaf poliskonstaplarne honom fråntagen. Sedan Larsson blifwit hättad och medan ännu Friberg sjelf git fri Hade Nylen fame manträffat med Friberg, hwarwid Fri berg i anledning af Margaretha Larssons fängslande sagt: om hon begått mordet, få får hon sjelf swara derför; af mig fommer ej ett enda ord till bekännelfe, om de än skulle pina mig aldrig få mydet. De båda tilltalade woro wid detta förhör ej närwarande. Det guldur, fom Margaretha Larsson wid mordtillfället stal ifrån den mördade, har nu, efter det Larsson fått utwisa gömstället, äfwen tillrättakommit; och fanns uret instucket i Johannis östra kyrkogårdsmur midtför drottninghuset, vå inre fi dan af muren, nära marten. — Wäderleksspåmannen N. M. L. i Helsingborg låter werlden weta, att 1868 års skörd blir owanligt ymnig — detta, ehuru så stark nederbörd kommer att råda, att man ej på 50 år, med undantag af 1841, fett maten. — Slår det ej fel, få flår det säkert in. — Något för wåra predikanter att be akta. 3 senast utfomna band af Parkers strifter läses i den herrliga afhandlingen, om ett ovödligt lif följande tänkwärda ord: Om tet wore sannt, att en enda odödz lig menniskosjäl skulle bli ewigt fördömd, att han allt djupare skulle nedsjunka i brottets ry, allt djupare sargas af plågornas tand under tidehwarfwens lång: samma fortgång: rå wore odödligheten en förbannelse, icke blott för den mennis skan allena, utan för hela menskligheten — ty ingen falighetehöjo, förtjenad eller oförtjenad, tunde någonsin försona eller uppwäga denna fasawäckande orättwisa, utöfwad mot renne ende olycklige. Hmwils fen utaf eder skulle funna njuta af him len eller ens fördraga den ett ögonblick, om han wisste, att en broder wore dömd tillen ewinnerligt alt mer och mer ökad pina, under det att, år på år och tider hwarf på tidehwarf, hela ewighetens ändlöfa tedja fortfore att wända sig omkring helwetets rastlösa hjul! Jag påstår att tanken på en enda sådan menniska skulle fylla sjelfwa himmelen med elände, och att den bästa af menniskor skulle förakta ben ewiga salighetens glädje, skulle förs små himlen och säga: gif mig min bros ders plats; det finnes ingen himmel för mig, så länge han är i helmwetet! Men enligt den lira, som allmänt förkunnas, väntar en sådan f.rovmelfe ide blott för en menniska, utan den ojemförligt största delen af menniskoslägtet — ovödligt endast för att drabbas af ewig oelycka. Hetta är ven allmänna läran för närvarande häri landet. Den har förkuns nats i de kristna kyrkorna under mer än exton århundraden — förkunnats i Kristi amn! En sådan odödlighet wore en förs sannelfe för menniskorna, för bwarje nenniska — ide mindre den frätfta än en förtappade; ty hwem skulle wilja sifwa qwar i himlen på sådana wilkor? Säkerligen icke han, som gret med de