Norrländska Korrespondenten – 18 oktober 1867, sida 2

skulle utöfva ett mildare inflytande på hennes sträfva sinnelag. Med den största glädje efterkom hon sin mans önskan äfven derföre, att hon var öfvertygad, att den inre hushällningen derigenom blefve en vinst för honom. Visst var hon, som gammal Stockholmsbo, obekant med hvad som erfordrades för att sköta ett större hushåll på landet; men med hennes praktiska sinne hade hon under de sista fem åren med lätthet förskafkat sig erfarenhet deraf och nu var hon en ganska skicklig och driftig husmoder. Emellertid hade vår konsul redan före midsommar blifvit en medlem af den lilla familjen. Lika foglig som han var mot osalig Binas, lika retsam var han emot yusvägerskan De disputerade från morgon till qväll, men som det för henne var ett oemotståndligt begär, att gifva sin tunga luft, var det alldeles som om någonting fattats för henne, när osväger) ej var närvarande. Oaktadt sitt saktmod och sitt lugna väsende ingaf sonen sin moder så mycken aktning, att hon icke vågade ställa sig i opposition mot honom. Han liknade till utseendet sin mor, hade hennes fina, regelbundna drag, men ett vackrare och ädlare uttryck i sina stora bruna ögon. Hans figur var hvarken öfver eller under medelmåttan och utmärkt väl bildad. Den erinrade mera om en ung man mellan tjugu och trettio år, än om en man, som uppnått middagshöjden af sin lefnad. Men hans hållning, väsende och öfriga egenskaper buro en omisskännelig prägel af manlig kraft, allvar och fattning. Efter en så lång bortovaro, måste han nästan uteslutande egna sig åt sina ekonomiska angelägenheter. Han och hans inspektor sutto halfva dagarne inlästa på hans enskildta rum, der räkenskaper framlades och granskades, penningar, som influtit under tiden, öfverlemnades, och en förteckning på samma gång framvisades med namnen på de medellösa personer, som under hans långa bortovaro mottagit understöd från Råmansfors. Om tankarna, utan att öfverträda gränsorna, alltid höllo sig inom affärslifvets tunga hjulspår, är en annan fråga. Men om de öfverskredo detsamma, förmärkte icke trotjenaren en enda rörelse på husbondens ansigte, som gaf något sådant tillkänna. Det var postdag. Posten kom under sommaren vanligtvis på aftnarne vid sextiden. Bill mottog ett bref, men detta var nog, för att rubba det vanliga jemna lynne, som gjorde honom så angenäm för hans omgifning. Som vanligt trädde han vid aftonmåltiden in i matsalen. Hvad går åt dig, Fredriko, sporde hans mor. Nog ser jag, att det är någon kugge i urverket, som fallit bort, ty du är dig icke likp Om så skulle varap, svarade han, så är det min hemlighet, och derföre ber jag min mor icke gifva akt derpå, Du måtte väl ej tagit dig för det orådet att blifva kär?) Nå, om än så vore . Då ... då ... hon bleknade, oville du väl vräka ut mig?o Fru Bills föråldrade ansigte blef hvitt som en liksvepning och tårar, som hon dock mäktade att qväfva, kommo henne i ögonen. vMin mor bibehåller alltid sin plats i sin sons hus. Men för att säga sanningen oförblommeradt, kan mamma vara trygg, ty jag gifter mig troligen aldrig. Gud vare lofo, utbrast hon lugnad. Efter aftonmåltiden tog hon godnatt och aflägsnade sig. Han gick ned i trädgården, der han hade utsigt åt de tvänne vattenfall, som förskönade Råmansforss. Der satt han tankfull och dyster, då en fryntlig röst sade honom helt nära: Och du tror, gamle gosse, att jag ej märker hvar skon klämmer. Jag har ett medel, som måhända kan mjuka upp din fot — ditt hjerta: Vändande sig om, ropade Bill: Farbror ... Ja ser du, det är just gamle far.. ) och ännu mindre tala derom ... ... bror — har du glömt det der brefvet — som kom mig tillhanda för två år sedan ... i detta bref låg någonting, som jag ej skulle få lemna dig förrän detta år, i September månad men jag tycker att jag tegat ganska länge. Nu är det Juli; Juli eller September är just sak samma. Sitt icke här och gapa på forssen, utan gå du in i ditt rum, och se till om du ej der finner plåster som läker skafsåret; lägg dig sedan och sof i ro. Bill bjöd gubben plats vid sin sida. Oaktadt alla farbrors egenheter vet jag, att jag kan lita på farbror .. började Bill. Och nu talade han ur sitt hjertas djup; gubben blef rörd. vTack, tack, tror du att ungdomlig eld ligger både inom dennas, han förde handen mot sin hjessa, voch inom detta Nu sänkte han handen, läggande den mot sitt hjerta. Jag tror det nogo, svarade han med ett sorgligt småleende, voch jag skall nu gå in, för att se hvad farbror kan hafva för läkemedel för ett sjukt sinne ... dock tror jag, att jag sjelf funnit det — bästa.p Återvändande till sitt rum, låg på hans skrifbord ett bref med utanskrift till: Uerr brukspatron Fredrik Bill ho Den 2 September 18 ..9 Stilen var honom väl bekant.