Norrländska Korrespondenten – 15 oktober 1867, sida 2

ne. Lofvar pappa att uppfylla min önskan 20 vJa, med det vilkor, att du, om du någonsin skulle känna ett behof att öppna ditt hjerta för din far, du då icke låter någon falsk blygsel derifrån afhålla dig. Detta löfte ger jag med tacksamhet och glädje. III. I östgötha bergslag, två mil från Blomsbo, låg Råmansfors, en väl belägen och vinstgifvande bruksegendom, till hvilken den allmänt aktade brukspatronen F. Bill var egare. Denne hade varit en af friherrinnan Cederfelts få umgängesvänner; till hans karakter och ädelsinnade tänkesätt hade hon hyst ett oinskränkt förtroende. Med ett ord: han var enligt hennes öfvertygelse en grundtyp för manlig fullkomlighet, och ju mera hon lärde känna honom ju mera icke allenast högaktade, utan äfven beundrade hon honom. Icke alla delade Marias — så kalla vi henne helst — tankar i hänseende till Fredrik Bill, som af mången betraktades som en egoistisk man, hvilken stelnat i sina gamla ungkarlsvanor. Men Maria hade skådat djupare in uti hans själ. Under en tidrymd af åtta år hade hon sett honom under alltför många särskildta förhållanden, för att icke känna nästan hvartenda veck i hans hjerta. Han hade haft hennes affärer om händer hade vid mer än ett tillfälle varit för henne en utmärkt klok rådgifvare, och utan honom hade ej affärerna vid hennes död varit så ordnade som nu var och händelsen. Och — det var ännu mera, för hvilket hon hade honom att tacka. Det var han, som ingifvit henne en religiös känsla, som hon till sin olycka saknade, då hon vid tjugusju års ålder, uppgörande boskillnad med sin make, stod ensam i verlden med sitt lilla barn, som då nyss fyllt sina nio år. Bill, som var jemnårig med hennes make, var då ännu ung, blott 31 år gammal. Maria egde hvad man i allmänhet kallar ett excentriskt sinne. Tacksamheten i ett så varmt hjerta som hennes inger en innerlig tillgifvenhet, hvilken stundom antager en form, som för mer än ett forskande öga förblandas med en annan känsla, och ryktet, som ville veta att den var besvarad, behandlade dem skoningslöst, utan att i minsta mån följa sanningen. Detta rykte kom snart till Bills Han tvekade huruvida han skulle detsamma eller icke; isste öron. meddela henne tvekade huruvida han, då han med sig sjelf, att han kunde gagna henne, skulle, för att icke gifva ytterligare fart åt dessa skamliga osanningar, som sönnmördade deras heder, upphöra med sina besök i hennes hus. Slutligen sade han henne allt. I början fattades hon af en fasa, en förskräckelse vid tanken på de elaka tungor, som sprutade sitt gift, fullt af etter, öfver dem båda. Hennes första tanke, hennes första ord voro: dFör all del, låt oss bryta vårt umgängep Det skulle kosta på migo, svarade han lugnt, ty jag finner nöje i ert sällskap, och uppriktigt sagt tror jag att behöfver en deltagande vän, men om ni heldre än att trotsa förtalet undvarar en sådan vän, så förbinder jag mig att åtlyda ero Hon frågade honom om det var en pligt att ej trotsa förtalet. Det är allt som man tar det. Menniskornas fåvitska, oftast på skenet grundade omdömen, äro icke värda, att ni icke man fäster så mycket afseende vid dem. Vi hafva å ömse sidor intet att förebrå oss. Vi veta med oss sjelfva, att ingen annan känsla förenar oss än den uppriktigaste vänskap. Ni har älskat en gång och ni älskar ännu, och i detta fall räcker jag er handen, ty äfven jag har älskat och älskar ..ännu. — Hennes föräldrar äro af hög börd, men icke jag, ehuru son af en