Norrländska Korrespondenten – 15 oktober 1867, sida 2

yIIvilket?) Vi resa ingenstädes ... vi hafva rest nogo, tillade hon rodnande. Glöm min svaghet i gär afton. Nu tror jag, att hvad min penna nedskref, under det mitt hjerta var upproriskt, att löftet som jag gaf var det medel, af hvilket Gud begagnade sig, för att skilja mig från honom. Jag frågar ej hvarför, ... en gång får jag förklaring. Tror du ej nus, frågade fadren, omfamnande henne, Hatt din mor, om hon kunde se ned till dig, skulle vara nöjd med dig ?29o vJO, nu vågar jag hoppas det, lofvad vare Gud! Nu min far, ber jag i min ordning, att du ger mig ett löfte. Jag har en panisk förskräckelse för alla löften. Detta löfte bör icke ingifva pappa någon förskräckelse. Pappa måste lofva mig, att aldrig återkomma hvarken till gårdagsaftonen, eller det affärdade brefvet. Nämn det aldrigo) Jag vet icke, om jag bör lofva dig det.m Hvarför icke ... yDerföre, att liksom det finnes ebb och flod i de stora hafven, finnes det ljus och mörker uti menniskohjertat, och den stund kan komma, då du behöfver tala derom. Då skall jag sjelf börja detta äm