sång fadrens hjerta, med dess många upprörande minnen, till ro. Hennes ljufva röst gaf ett ytterligare behag at de skalder och öfriga författare, hvilka hon mången vinterqväll läste för honom, under det han sysselsatte sig med bokbinderi-arbete. Och han, fruktande att hennes bröst skulle lida af att flera timmar läsa högt, tog boken ur hennes hand och med sin kraftfulla stämma fortsatte der hon slutat, under det att hon arbetade — arbetade oftast åt honom. Hon var den ordnande anden inom hemmet. De inre ekonomiska detaljerna hvilade på henne, hvilka hon vårdade tyst och obemärkt, såsom ett godt urverk, hvilket går sin jemna gång. Man var nu i Juli månad. Ulfrida var på sitt tjugonde år, hvilket hon skulle fylla i September. Var Elfrida nu densamma, som då hennes mor nyss aflidit? Ilade hon oaflåtligt ensam med sin far sutit qvar på det lilla Blomsbo, utan att ega beröring med andra menniskor? För att gifva våra läsare ett så mycket klarare begrepp om hvad som inträffat under tiden, låta vi händelserna så småningom sjelfva tala, och till en början föra vi eder in i samma rum som det, hvilket utgjorde målet för vårt första besök derstädes. Nu äro rullgardinerna uppdragna. Solen kastar sina strålar på de ljusa när Elfrida sitter vid Hon gråter, hon vackra tapeterna. ett öppet fönster. gråter mycket. Nej, det måste ske, säger hon slutligen. Hon stiger upp, slår ned chiffonnierklaffen, begagnar sig af sitt skriftyg och låter pennan raskt glida öfver papperet. Brefvet är omsider slut. Latom oss läsa hvad det innehåller: Min värderade vän! Så må det tillåtas mig att kalla er, kalla er i alla skiften, och äfven medgifvas mig att med uppriktighet och förtroende besvara det anbud, med hvilket ni hedrar en obetydlig flicka, er i alla afseenden underlägsen. Jag är bunden genom ett till min moder på hennes dödssäng afgifvet löfte, att som ogift framlefva mina dagar. Utan att tänka på morgondagen, vetande vatt hvar dag har sin plåga och sin omsorgo, gick jag villigt hennes önskan till mötes. Då hade mitt hjerta ännu icke erfarit någon annan känsla än den barnsliga kärlekens. Nu eger jag mera erfarenhet. Under det sednare året har jag så småningom erhållit begrepp om en annan känsla, som icke saknar hvarken värma eller styrka. Men det ord, som uttalades vid min moders dödssäng, kan ej ryggas och jag eger ett stort behof af att hvila vid den öfvertygelse, att det löfte, min moder begärde och som jag gaf henne, var ett af de många medel, af hvilka Försynen betjenar sig, för att genomdrifva sina en gång fastställda planer. På det innerligaste ber jag er vara öfvertygad, att den sjelfbekännelse, som influtit uti detta bref, aldrig blifvit nedskrifven, om jag icke för er hyst den mest obegränsade högaktning. Om mitt lugn är er kärt, återkommer ni aldrig till detta ämne. Må det förunnas någon annan, som är dertill värdigare än jag, att bereda er lycka! Tecknar med oinskränktaste känslor af den sannaste högaktumg Eder uppriktiga vän Elfrida Cederfelt. Under förnyade tårar genomläste hon sitt bref. Huru har jag kunnat skrifva så kallt; det år som om jag hade doppat pennan i is och snö? Hon stiger upp och går in i sin fars rum. Han sitter i sin soffa, läsande i en bok, och på samma gång rökande en cigarr. Han ser, att hon gråtit, men är nog grannlaga att icke med ett ord häntyda derpå. Han bjuder henne plats bredvid sig. Men hon dignar ner vid hans fötter, omfamnande hans knän. Följande noga rörelserna på hans anlete, under det att han läser den honom meddelade skrifvelsen, bibehåller hon alltjemt sin ödmjuka ställning. vom din mor, sade fadren, återlemnande henne brefvet, kunde ifrån sin himmel se ned till oss, skulle hon vara nöjd med sitt barn. Nej, ack nej, icke om hon såg hvad som föregick inom mig. Tagande långsamt cigarren från sin mun, försöker han att upplyfta henne. Nej, låt mig ligga qvar ly Nu lägger han sina armar kring hennes hufvud. vJo, hon skulle ändå vara det, ty ju starkare kampen är, ju större är segrenpo Men kampen är icke slut. IIennes vilja lyder jag, men om mitt hjerta icke brister, så ... Dessa ord uttalade hon med så låg röst, att han med möda kunde urskilja desamma. nej. mitt barn, det brister ej, man dör ej at sorg. Hvad var det annat än sorg, som förde henne till grafven, som nu fordrat så mycket af mig ... om du förr kommit tillbaka, så hade hon kanske icke blifvit angripen af denna långa, men slutligen dödande lefversjukdom. Sluta, Elfrida, ty hvart ord du säger, är ett dolkstyng, riktadt åt mitt hjerta, men som ändå icke dödar ... Förlåt mig, min far, förlåt äfven den svaghet, som jag nu visat; allt skall blifva godt; men beröm mig icke, ty jag förtjenar ej något beröm. Vill du icke unna din far den glädjen att vara stolt öfver sitt barn? Jo, om det vore med skäl. Om det vore en verkligt hjeltemodig handling. betta bref är i sig sjelft en hjeltemodig handling, som bevisar mera kraft än jag tilltrodde dig. Men hvad värde har väl denna handling, när jag nu erkänner, att det löfte jag gaf henne, är en börda jag har i afton i mitt hjerta knotat öfver henne, som affordrade mig det . Jag är en hycklerska ... brefvet är kallt som en snödrifva och i mitt hjerta brinner en vulkan ... du ännu stolt öfver mig? Med lindrigt våld, om detta uttryck medgifves, reser han henne upp ur sin knäböjande ställning och sätter henne bredvid sig i soffan. är klfrida, återgif mig för ett ögonblick hvad du nyss bad mig läsa. Hon återlemnade honom brefvet. Högt läser han följande: — — — jag eger ett stort behof att hvila vid den öfvertygelse, att det löfte som min moder begärde och som jag gaf henne, var ett af de många medel, af hvilka Försynen betjenar sig,