Hwarjehanda. — Er räfhistoria. En gammal jägare har meddelat följande räfhistoria: Efter ett snöfall år 1842 hade jag i dess kula inringat en räf, fom jag ämnade taga Itefwande, för at sedermera anmwända honom för en parforcejagt. Kulan mar ej djup, hunden stod på post och efter obetydligt arbete anträffades corpus delicti. Jag tog en tjufwa, satte den öfwer räfwens hals och tryckte honom mot marken samt lemna derester tjufwan i en medhjelpares hand, hwarefter jag med båda händer tog räfwen i öronen, drog honom fram ur kulan och Höll fram honom åt gräffminshunden. Wid framdragandet wisade räf? wen icke tecken till lif, icke en gång då hunden bet honom. Alla ansågo honom wara död, men jag kunde icke tänka mig detta, då ju intet ondt wederfarits honom annat än att jag en stund sasthällit honom med tjufwan. Jag hade dessutom sett flera dylika fall af förställning hos räfwar. Jag lät nn gifwa mig en i ber redskap hållen säck, instoppade räfwen deri och lade säcken, wäl tillknuten, på marken samt förhöll mig med mitt folk fullfoms ligt stilla omkring fem minuter. Näfwen rörde fig ide ens då jag hetsade gräffwiuss bunden på honom i säcken. Efter tre qwarts timmas förlopp ankommo wi med wår räf till skogwaktarebostället. Det war då redan afton. Nu ämnade jag öfwer tyga mig om huruwida räfwen werlligen lefde eller ej. Dagligstugan tillstängdes, twenne karlar med dugtiga käppar sattes på post wid fönstret, jag tnöt upp säcken och skalade fram räfwen till säckens öppning. Hufwud och ben hängde slappa och ögonen woro halfslutna, alldeles fom hos ett dödt djur. Mu trodde äfwen jag, att han war död och jag Höll ett brinnande ljus på ett tums afstånd från hans nos, men han rörde fig ite. Nu gaf jag flju: fet åt en annan med tillsägelse att Hålla det något högre, och knäppte räfwen på pannan mellan ögonen, hwarwid en hälf tig ryckning i hans ögon lät förmärla fig men endast i ögonen. Nn wisste jag att han ännu lefde, ftoppade ner honom i säcken igen och begaf mig på hemwägen, hwarunder jag sade till i ett annat skogwaktareboställe, som låg en god halftimmas wäg från det förra. UAnnu hade icke räfwen, fom nu warit twå timmar i säcken, gifwit tecken till lif. Då jag kommit in, lät jag hemta en tunna med tillhörande lock, Höll säcken öfwer dens jamma och skakade fram räfwen till föc fens öppning. Men nu, liksom på förra stället, lät han hufwud och framben hän ga, Höll ögonen halfslutna och wisade ide den ringaste lifsyttring. Nu fattade jag locket med höger hand och med wenstra lät jag räfwen falla i tunnan. Men i samma ögonblick han widrörde botten, tog han ett hopp till tunnans rand, och endaft den har stighet, hwarmed locket smälldes igen, före hindrade den listige att undkomma. Slutligen må tilläggas, att räfwen, som war ett kraftigt och temligen gammalt cemplar, släpptes tillsamman med fer kam