gudarne ej hafva välsignat vår herre och herrskare den mäktige konung Ramessu med en son och kungliga prinsar, och han ej vet, när och vid hvilken tid han skall gå till den eviga hvilan i de vestra bergen, för att aflägga räkenskap inför Osiri, domaren, — så har sin vishet beslutit att bortgifta sina döttrar och kungliga prinsessor och göra början med den sköna, oförlikneliga Bertreri (Rosenblomman). Men emedan konungen vill utvälja den visaste och klokaste, så uppfordras hvar och en, som kan berömma sig af sådana egenskaper, att han i infinna sig i palatset i prinsessans rum och öppet berätta henne hvilka kloka gerningar han utöfvat — lika mycket om goda eller onda. Och den som synes vara den klokaste bland alla, den skall hon genast räcka sin hand. Sådant befaller Sanningens vän, Gudarnes älskling, Folkets herre, Solens son, Ramessu. Mängden stod förvånad. henne Något dylikt hade man ännu ej upplefvat. Prinsessorna hade ännu aldrig blifvit förmälda näma råder eller stora fältherrar, men vanligtvis med någon af deras slägtingar ur deras egen familj. Nu skulle hvar och som var klok och vis väga eftersträfva den herrliga Bertreris hand! Ja, den som nu kunde blifva den lycklige! med andra än konungens fören På efterniddagen infann sig Amenhotep ånyo inför konungen och frågade: Har din dotter redan erhållit besök?) Ja! Åtskilliga förträffliga ynglingar hafva varit der, bra som jag gerna skulle vilja taga till svärsöner i mitt hus, men den rätta har ännu ej kommit.) Kanske är du sjelf orsaken dertill, och han kommer alldeles icke. Jag har jast nu mött en af utroparne; men hvad han förkunnat, lydde helt annorlunda än hvad vi öfverenskommo. Hvarför har du uteslutit det ställe som försäkrar friaren om strafflöshet, om kanhända någon af de utaf honom män, berättade gerningarne egentligen vore hemfallen under lagen? Och hvarför har du förändrat slutet? Den skail erhålla henne till hustru är likväl mera bestamdt än: Den skall hon räcka sin hando Just derföreb sade Ramessu med ett listigt leende. AJag har utlagt en snara för tjufven. I rummet bredvid min dotters, stå tjugu man af lifvakten tillreds. Kommer nu den rätte, så säger Bertreri, sedan han har slutat berättelse: -HIär har du min hando, och om han, som naturligt är, fattar den, håller hon den fast, stampar i golfvet och ropar på hjelp. Soldaterna rusa in, gripa skälmen — jag har löst mitt ord, ty prinsessan har ju räckt honom handen, skälmen sin kastas i fängelset, jag låter dömma honom och skickar honom till bergverken. Det skall du icke göra inföll Amenhotep långsamt och med högtidlig stämma. obet skall du ej göra, Ramessu! Konungen af Egypten lägger ej ut någon snara för sina undersåter. Sanningens vän ljuger eller bedrager ej; Gudarnes älskling fruktar deras domslut; Folkets herre får ej rodna för folket; Solens son är idel ljus och klarhet, liksom solen sjelf. Jag skall göra det) ifrade Ramessu. Ilerre och herrskares, sade Amenhotep, du är konung och kan göra hvad du vill. Ingen kan hindra dig. Jag kan och får ej hindra dig i dina planer; men min pligt är att visa dig, om du är på orätt väg; det maste jag göra, det tillhör mitt embete! Betänk: du talar och befaller; och vi äro dina tjenare. Men en stund kommer då du ej mera befaller, då bönfaller du och folket är herre och dömmer. Tänk på det ögonblick då din döda kropp väntar framför ingången till sin eviga boning, väntar på tillatelse att få ingå i densamma. När då ordföranden för dödsdomrarne framträder inför den samlade mängden och säger: okgyptens folk! din konung Ramessu beder om en ärlig begrafning. Och när han då uppfordrar till anklagelse, fruktar du ej att slägtingarne till den, som du nu vill snärja, skola framträda? — Och om de: också icke göra detta, hvad skall blifva af dig, när du står inför den store Osiri sjelf? När ditt hjerta lägges på vågskålen 27 Lemna mig Amenhotep b sade Ramessu dystert. yDu har att befalla, jag är din tjenare. Jag gar och beder till alla Gudar att de beskydda och bevara dig för denna synd. Amenhotep lemnade salen. Konungen var mycket upprörd. Tanken på den sista domen var förfärlig. Och likväl kunde han ej förmå sig att återkalla sin befallning. Han tänkte: Hvartill skall det tjena? jag kan ju alltid sedan förlåta? Flere gånger underrättade han sig hos sin dotter — hade måst afskeda hvar och en, sedan hon uppskrifvit deras namn och gerningar, att bon ville vidare tänka på saken och göra sitt val, om inga flera anmälde sig; ty den ende, hvilken allt detta afsäg, ville ej infinna sig. hon med den förhoppning Redan hade aftonen inbrutit. Bertreri satt ensam i sitt rum, lät tankfull hufvudet nedsjunka mot bröstet och suckade: Fafängt, förgäfves har min far utställt mig såsom lockbete! han kommer ej.