Norrländska Korrespondenten – 1 oktober 1867, sida 4

Mina kjortiar. (Ur fröken Ålskansvards hemliga portfölj Natos! du, som tänka, förrin handla uu bort, Mig lyster att hälla en licen exumen! ULA kta en fråga, som ofta ing z ort:: Hvi hänger du kjortlar uppå min lekamen? Nog borde du sett, att min eldiga själ, Som starkt åt de manliga idrotter lutar, Sig inklamd måst känna och pinas ihjäl I dessa eländiga, nesliga sirutvar. Dem kunde du skänkt någon tårögd poet, Alt svänga sig med i de himmelska 2onero, Han hade ej mistat sitt värde för det, Men jag borde fått mig — ett par permissi Då samtalet vändes kring kulor och krut, Jng nogsamt fornimmer min krigiska sänd Meka a min hand ester värjan sträcks ut, Och då får jag tag i — min hemväsda klädnin Eti skeppsbrott beskrifves: hur skyhög, hur Eu våg öfver redlösa farkosten spolar — Der galler det hifvet: o. vore jag mel. Men ack! — parodi! tänk. en sjöman i kjola På resor jag vurmat sein barndomens tid — En landsvig tycks vera för alla gemensam — Paris vill jag skada, Neapel. Madrid, Men, kjortlar! för er kan jag ej resa ensam! om brunn eller bad jag behöfde ett år, lItandterad af gikten som peppar i mortel: Om lungeller guleller hlek-sot jag får, Så får jag bli wemma och dö i min kjortel. vvår tid är upplyrningense. höra man får Till höger och venster af hvarjom och enom; Men lyser9 det. hvilket jag än å forstär, Så är det på dumheter dagen igenom, Tv är det ej dumt — jag vill fråga en hvar Som skillnad på vett och på dumhet kan finn Att tro det vår Herre, som urskiljuing har, Väl klokare skapat en karl än en qvinne?