Norrländska Korrespondenten – 1 oktober 1867, sida 2

0— ar da en aft da ler ch hälen. Vid den minsta rörelse är han i fara att rycka köttet från benpipan; snaran är äfven så stark att brodren ej kan dessutom i ständig fara att sjelf bliföppna den, ja denne svälvar va fangall på samma sätt. Snart hade bäda klart insett sin belägenhet. Ptahmai hade försigtigt dragit undan mattorna och under det hans broder doft stönade och pustade, knäböjde han bredvid honom samt försökte, vid lampskenet, med feberaktig ansträngning att, med en knif som han händelsevis bar hos sig, lösa saxens skrufvar från golfvet. Kratsch! knifvens spets springer af och en ström af tärar tränger fram ur Ptahmais ögon. Förtviflad vrider han handerna. Men Potisi har ater erhållit fattningen. Broder, dagen gryrs, sade han, odu kan, du tär ej dröja här längre. Du kan ej rädda mig; stunden är kommen för mig, då jag skall erhålla min lön. Förlåt mig, o broder! att jag förfört dig till stöld och var för vär moder en god, trogen son. Vi måste nu endast tänka på henne och dig; för att bevara er för skymf. finnes endast ett medel. Tag din knif, afskär mitt hufvud och tag det med dig härifrån, då blir atminstone vår faders namn ej befslackadt, då blir moders heder räuddad.Ptahmai ville naturligtvis ej gå in vår derpå; men Petisi öfvertygade honom att detta vore det sättet att rädda hvad som ännu kunde räddas. Omgifven af konungens skatter, vid det den lilla fladdrande lampan, förrättade Ptahmai det gräsliga arbetet. Hans olycklige broders hufvud var den dyrbaraste klenod han denna gång medtog ur den enda osäkra skenet af rike Ramessus skattkammare, — — Följande morgon kom konungen som med sin föijeslagare, för att se efter sina skatter. vanligt Knappt föll den första ljusstrålen in utiden vidsträckta salen förrän Ramessus forskande blick upptäckte en menniskogestalt uti halfmörkret vid södra väggen. Der är han!o skrek och med utarmar emot den fånane, likDer är ban! konungen högt sträckta sprang som kunde denne ännu undkomma honom, Jag har honom! Jag har— mera kunde — han af förskräckelse ej säga; han stod som förstenad. Rysande framstammade oEn död menniska bo han: En man utan hufvud-sa. upprepade Amenhotep, som nu äfven hunnit fram. Da båda hade ånyo någorlunda hemtat sig, begynte den undersökning. Han såg att mattorna voro borttagna, han upptäckte försöken att skrufva lös saxen, han gissade allt, allt bief honom klart, endast ett begrep han icke: huru tjufven hade sistnämnde sin kunnat komma ut med den andras hufvud. Den hemliga ingången till salen kunde omöjligt påträffas. Enligt Amenhoteps rad, inslogs nu midt på yttre sidan af skattkammarhuset, femton fot öfver marken, en stor hake. Liket togs löst ur snaran och upphängdes på denna hake med ett snöre, som man fastknöt under dess armar. Krigsmän uppställdes på denna sida af palatset och erhöllo befallning att genast gripa hvar och en, som vid äsynen af den döda kroppen synbart förskräcktes, grät och klagade. Och denna plan var ingalunda dåDe förbigaende stannade, intagna af förväning, ty dylikt var man ej van att se uti Tape, och hvem de mötte, berättade de den rysliga nyheten. vollar du redan varit vid skattkammarhuset? fragade den ene vännen den andra. yIlustru, hvad har händt ? frågade mannen vid hennes hemkomst. Vid middagstimman kände hela staden den rysliga händelsen och i tusental hade folket varit dit. Men hvilken var brottslingen? hvad hette han ? — han bar den gula drägten omkring lifvet, liksom hvar och en annan; andra klädes-persedlar hade han ej, hufvudet var borta — då var hvarje gissning fåfäng och öfverflödig. Nu tänkte Amenhotep: den till åskådande upphängde tjufvens vänner, slägtingar och medhjelpare, skola säkert lig. sin hustru också komma, och hvarken hans hustru, örä barn skola kunna beherrska sig så, att icke man kan varseblifva deras deltagande. Pa detta sätt kan man upptäcka de medbrottsliga. Men Petisis om sonens brott. dit och såg der den döde, utan att ana han Hade denne igenkänt sin son, så hade hensmärta och förtviflan säkert blifvit synlig för alla. Men hon hade ej den ringaste aning om en sådan olycka. Då hennes yrgsta son ej, som vanligt, helsade henne på morgonen, frågade hon: Ptahmai, hvar är din broder? — UIIan lät helsa dig, han har redan helt tidigt gätt till arbetet och ville ej Men då han ej heller syntes vid middagsbordet och Ptamai, förlägen om svar, stammande svarade att han ej visste hvar brodern vore, då ötverfölls modern af en namnlös ångest. Barn, ropade hon, vridande händerna, har händt? har någon olycka träffat din broder? hvarför är du så orolig? Du sprivger hela morgonen hit och dit; du ser förstörd ut; du går mig ur vägen; du kan ej se mig i ansigtet! ylvar är Petisi bMen Ptahmai sprang ifrån sin moder och sökte, med snabba steg genomströfvande fälten, derute det lugn som han hemma ingenstades kunde finmoder visste intet Nyfiken lopp hon hvem var. hon uti nes väcka digo — vhvad