igt erinrade hon fia att Alick haft IyYtn och att den alltså följt med honom ed i afgrunden. Blindwis fann hon örren; blindwis wände hon tillbaka till n sängkammare. Men hon aid ide till ings, utan tände ett ljug, med hwilket on återwände till rummet. Hon hopknäppte händerna oc bad. fter slutad bön gick hon bort till den ora sängen. Man kunde tyvligtfe, att 1 person legat der. Den dödes itt, kappa och pistoler lågo äfwen dolda rinne. Hon tog sakerna, för att sända m ned i djupet efter den döde. Han ar ju förswunnen från werlden, der: re skulle också allt, fom kunde erinra n honom förswinna på samma sätt! )å tände hon plötsligt ett litet paket i i af kappans fickor. Hon framtog ret. Jet war Alicks plånbok! Hon stoppade den på fig, allt det öfga kastade hon ned i afgrunden. Derter tillslöt hon ten hemliga ingången h begaf fig åter till fin sängkammare. ten hon unnade fia ej någon hwila, få äl hon än hade behöft den, utan öpp ade plånboken och läste de bref, fom n innehöll. Hwilka hemligheter uppcktes ej nu för henne! förskräckliga, uktanswärda! Hon hade anfett honom r en skurk, men ej i ftånd till sådana edrigheter! Hon läste ända till dess dagen grydde. )and papperen befann fig äfwen en flis n lapp med främmande handstil. Den ar skrifwen på guldrandadt pergar entspapper och lydde: Jag pillar plas en, men answarar ide för den. Mo: ren må ni efter en fort fångenskap uttta midt i någon skog, för den döra o8fen är intet pris mig för högt. Klok: eten fordrar, att allt tillskrifwes flot:tarne! Öfwer och underskrift sattades; blott orden: för den döda gossen är intet pris mig för bhögt, woro twenne gånger understrukna. Hwad betyrde detta bref? Af hwem war det skrifwet? På hwilket brott gick det ut? Hon stödde hufwudet emot sina bägge händer och började eftersinna. Länge fatt hon få, då föll vet slutligen litsom fiell ifrån hennes ögon. AÅllan war öfwertygad, fade hon högt för fin sjelf, om att ban i anföraren för de till bergsskottar förklädda stråtröfwarne, hwilka wille bemäktiga sig prinsessan af Wales och hennes son, igenkännt Alick Campbell, och hwar och en wet, att prins sessans son är det enda hinder, som står i wägen för att hertigen af Cumberland skulle blifwa thronarfwinge. Det är alltså intet twifwel om, att hertigen är brefskrifwaren, och att Alick skulle mörda Georg II:s fonfon, för att förhjelpa hertigen till thronen. Hon genomläste den lilla biljetten gång på gång. Men ju oftare hon läste den, ju starkare blef hennes öfwertygelse och slutligen tog hon brefwet och gömde det wid sitt bröst. De öfriga papperen lade hon tillbaka i plånboken och inneslöt den sistnämnda i ett skåp, till hwilket fanns blott en enda nyckel. Emellertid hade det nästan blifwit full vag och en liflig rörelse uppstod på når: den. Hästar gnäggade och deremellan ljödo rösterna af en mängd menniskor, ty nu skulle hertigen af Argyle med fåns garne och ett starkt följe afmarschera til London. Till hälften påklärda ins störtade nu hennes niecer i rummet och bönföllo om, att hon skulle förskaffa dem tillfälle att få taga afsked af deras älskade. Det kunnen j icke få, mina barn, swarade tanten på sitt manliga allwars liga sätt, ty min broder har uttrydtigen förbjudit det; men waren utan bes kymmer; nu wet jag, att intet hår ffall blifwa krökt på deras hufwuden. Derpå har ni lady Nessbys ord! Fulla af förtroende sågo flickorna upp till den talande och warseblefwo först nu deras tantes rysliga blekhet. Men hon tillät inga frågor och derföre måste de, antingen de wille eller ej, tiga. En stund derefter hade hertigen af Argyle afreft. Wid middagen ämnade general Guest bryta upp med fina dragoner, ty han förklarade, att hang mission på slottet Nessby war slut. Jnnan han afreste, ajorde han fin uppwaktning hos lady Nessby. Herr general, jag önffar ett lejde bref för mia och de mina för en resa till London, fade grefwinnan. Jag will resa bit, för att bedja hang majeståt om nåd för Alan Glencairn oh Ulrik Crawford. Det skall föga hjelpa, milady, fmarade generalen, tvy hertigen af Cumber. land är alltför mycket uppbragt på dem, för att tillåta att be benådas. För hwem skall jag för öfriat utfärda lejdebrefwet? För mig, mina begge swågerdöttrar, en kammarfru, en kammarjungfru, en livrebetjent och min intendent med ett manskap af omkring tjugo man till mitt skydd till hamnen mid Dunden. Lejdebrefwet blef utfärdadt och straxt derpå lemnade generalen och hang fol: dater slottet. Lady Nessby kunde nu åter fritt handla cd; werka, ty de ännu härwarande Campbellska clanmännerna, öfwer hwilka hertigen af Argyles son nu öfwertagit befälet, behandlade henne med ben wördnad, som de wisste sig wara ftylr diga Macculamores syster oc) deras nus warande chefs faster. Nu begynte ett rörligt lif på slottet, ty grefwinnan bedref förberedelserna till resan med sådan energi och ffyndfams bet, att det knappast war möjligt att efterkomma alla hennes befallningar. Efter tre dagar af strängt arbete war tet oumbärligaste undangjordt. Kofferterna woro packade, manskapet, fom skulle åtfölja henne, utwaldt och den tunga regwagnen, i hwilken åtta personer godt kunde få rum och fom drogs af fer här star, hade gjorts i ordning. Afresan hade blifwit utsatt att företagas tidigt öliante morgon innan det blef dag. Hela slottet låg i djupt lugn. Då, straxt efter midnatten, wäckte lady Nessby fina niecer och befalte dem att ffyndsamt påkläda fig. Derefter gick hon till sin förtrogna kammarfru Megs rum och befallte henne detsamma. Hon sjelf war redan klädd. En stund derefter inr trådde de tre uppwäckta i hennes fängkammare, nästan på samma gång fom intendenten Andre Moggens gjorde det. De fyra sågo förwånade på hwarandra, ty de wisste ide, hwad detta skulle bes tyda; den gamla ladyn satt allwarlig i fin ländstol med en uppslagen bibel fram för fig. Jag har kallat eder, fade hon hög: tidligt, för hwilka jag hyser ett stort förtroende, för att anförtro eder en hems liabet, på hwilken lif och död hänger. Will ni fwära, att troget och heligt bewara den under hela ert lif? Ala woro gripna och utropade med en röst: Wi fmära! . Så träd då förft Alice fram, lägg din högra hand på bibeln och swår, att ända till din död förtiga hwad du nu får fe och höra. Alice framträdde och swor. Derefter fom ordningen till de tre andra. Följen mig, sade då lady Nessby. Hon tog en lykta, intendenteu måste taga en fackla, under det Meg blef belastad med twenne stora paketer. Hon pick förut framåt det stora galleriet oh inträdde i den aflidne grefwens fäings kammare. Ankommen dit öppnade hon ingången till Kenneth den starkes hems liga hwalf. Nu tryckte hon på fjedren, få att en brygga bildades öfwer afgrun den och med tafta steg, ehuru hennes finder woro likbleta, Aid hon öfwer det ställe, hwarinunder Alick Campbell läg begrafwen. De andra följde henne fulla af förwåning. Snart hade de uppnätt hwalfwet, som Kenneth den starke hade byggt. Der stodo twenne månner, en yngre och en äldre, synbarligen afwaktande deras ans komst. Ers kungliga högbet, fade den gamla damen, djupt nigande för den Yngre mans nen, vet är tiv att utföra mwågftydet. Här äro qwinliga kläder, fom ni måste påtaga eder, få att ni skall funna före: stålla min fommarjungfru. Med dessa ord tog hon ett af pateterna från fin kammarfru och lemnade det åt prinfen. Meg ffall bjelpa eder med påklädanbet. Men ni gamle män, fortfor Hon, wändande fig till den äldre mannen, i bet hon lemnade honom det andra pa ketet, måfte bielpa eder sjelf och jag tror, att livrät skall passa eder. (Forts.)