ncairn är wisserligen skyldig till hög räderi och har förwerkat sitt hufwud, i ban är kusin till hang nåd, bhertis af Argyle! Tyft, dundrade n sköto blixtrar. hertigen och hans Tyst, karl, få att icke förgår mig. Eller wet ni icke, hwem ni står? Maccullamore är en man, fom låter beherrska fia ger n slägtskapliga inflytanden, men sedan wet, huru era krigsdomstolar husera; in jag har öfwertygat mig om, att de äro någonting annat, än blodgdomar, hwilkas mål endast är mord; fe: herrarne i London fjelfwa hafwa ins retta, och derföre inrättat den stora missionen, hwilken blott består af la domstolsledamöter; sedan kan det tt falla er in, hwilken för hwarje pris döda fångarne, att ställa dem för af edra militärrätter. Herre, nu fäns ni mina åfiater och må anmäla dem högre ort. Jag skall för öfrigt sjelf dorgon resa till London, för att medi statsrådet min öfmertyaelje. Ni fjelf? utropade general Guest, syntes särdeles oangenämt berörd detta beslut. Jag sjelf och det genast, efter det jag min fon, fom jag hwarje minut wän, har öfwerlemnat befälet öfwer mina pper, swarade hertigen. Gör eder så ingen förhoppning, att genom wåld r lift funna under transporten bes ktiga er fångarne, ty de skola under personliga mård blifwa förda till don och af mig sjelf öfwerlemnade Towerns löjtnant. Men jaa hoppas wårt samtal nu är flut; tillåter ni så, att jag drar min tillbafa. Jag skall endast några minuter till ehålla ers hertigliga nåde, swarade generalen; jag måste till min stora bedröfwelse tilltännagifwa, att hang högs bet herr hertigen af Cumberland genom fin förste adjutant, Alick Campbell, har sändt mig sträng befallning, att i adjus tantens närwaro och under hang ledning noga senomföfa bela flottet och jag fan naturligtwis ide wåga, att wara obhörjam emot hang befallning. En mörk rodnad öfwerdrog hertigens ansiate och ådrorna mid hang tinningar pulserade synbart; men han beherrskade fia litwäl. Jag wisste det, sade han slutligen efter en paus, att den nedrige Alick är anstiftaren till alt detta. Men wmeder: nällningen skall ide uteblifma! Genomsök ni hwarje wrå, skona ide en gång min systers privatrum; blott ni tillåter, att wi, jag, min syster och hennes begge niecer, uppehålla oss utom slottet till def; ni bar slutat er polistjenst. Intendenten Andre Moggens tan wisa eder apartementerna. Han gjorde en stolt rörelse od) generalen aflägsnade fig; men bertigen af Argyle blef en stund stående orörlig. Han wisste, att en aenomgripande scen wäntade honom! Slutligen skred han till dörren, som förde till hans systers privatsalong. Det war såsom han hade tänkt sig! De begge unga damerna badade i tårar och sielfwa hans syster war dödsblek! Maccullomore, du måste rädda dem, fade den gamla damen, bedjande fträclande fina händer mot honom. MRädra dem, bådo äfwen de begge unaa flickorna, som kastat sig till hans sötter. Hör på mi, fade hertigen med allwarlig och fast ton, ty han hade synbarligen redan fattat sitt beslut. Jag gåfwe tio år af mitt lif, om Allan och hang wän woro ankomna till Frankrikes kust, i stället för att sitta fångna här. Men de äro nu fängna och jag måste öfwerlemna dem åt en domstol. Jag måste, säger jag, ty min ära more förs lorad, om jag ide gjorde det. Ni ktänner ide kung Georg, om ni tror, att man ostraffad fan trotsa honom. Han bar mycket af den wildhet, fom utmärker Cumberland, och om ban blir öfwertygad om, att jag handlat oloyalt emot henom, så wore ide blott mitt eget bufwud i fara, utan han skulle ide gifwa sig något lugn, förr än hela min familj, hela min clan hwilade i grafwen. Allan och Ulrik måste alltså öfwerlemnas åt domstolen. Men ni hafwa af mitt och generalens samtal, hwiltet fördes nog högt, för att ni skulle kunna höra hwarje ord, sett, åt hwilken domstol det blir och nu wågar jag bifoga, att härigenom åtminstone gifwes en möjlighet till rädd ning. Weckor kunna förflyta, innan uns dersökningen är slut; derefter förflyta åter weckor, innan domen blir fälld och under denna mellantid kan mycket göras. Jag sjelf reser i morgon till London och skall uppbiuda bela mitt inflytande, för att rädda dem. Man ger någet i London för Maccullamores röst och dessutom existerar wid hofwet ett parti, och det ett mäktigt, hwilket med uppbjudande af alla fina krafter arbetar på att störta Cum berland; men faller denne, få faller äfwen det numarande bloviga fättet och i stället för att döda landsförwiser man. Jntrycket, som detta tal gjorde på bar merna, war omisskänligt. Min broder, jag skall understödja bina bemödanden, fare ladyn, hwilkens kinter började återfå fin färg, 7ty jag har penningar och ffall ide fpara på vem, Mina barn, wi resa altså till London. HHan har räddat prinsessan af Wales och hennes fon, fare Alice, fattad af en plötslig tanka, och hon skall nog wedergälla wälgerning med mälgerning. Kom, sade hertigen, wi skola töretaga en utflykt medan bhugvijitationen sker. För öfrigt hoppas jag, min fy fter, tillade han med en genomträngande blick på laty Nefdy, utt den ide skall hafwa något rejultat. Det skall den ej, swarade hon med fast röst. Straxt derpå lemnade de slottet och undersökningen började genast samt led: des såsom generalen hade sagt, af Alick Campbell i egen person. Man fan tänka sig med hwilken minutiös nogarannhet den skedde. Jngen gång, ingen garde rob, intet rum förbigics. Ja källrarne måste öppnas och man undersökte hwarje fastage, fom om det innehöll en menniffa i stället för drycker. Men af alla rummen syntes likwål den aflidne aref: wens sängkammare mest frappera ho: nom, ty han upphörde icke att betrakta hwarje del af wänggarne och klappa på dem med en hammare, för att få höra, om icke en ihålig ton skulle förråda ett hemligt gömställe bakom vem. AÄfwen den ofantliga pelarsängen med sina fyra lejon wäckte hang synnerliga uppmärtsamhet. Ja, då hans ledsagare hade bes gifwit fig till ett annat rum, få åter: wände han ännu en gång och befåg noga hela rummet, just som om en inre in: stinkt hade sagt honom, att den sökta hemligheten befann fia här. Andtligen war visitationen slut och hade icke lemnat något resultat, huru noga man än hade gått till wäga och ehuru den först slutare fram på natten. General Guest begaf sig till hertigen af Argyle, för att anmäla, att han nu war fullkomligt tillfrersställd och ämnade dagen derpå uppbryta med fina trupper, ty hans upprrag war slut. Men vefJörinnan hade Alick tagit afsked af generalen, ty han wille ännu samma natt begifwa fig till Edinburgh, för att underrätta hertigen af Cumberland om hwad fom förefallit. Men efter flutadt afskedstagande wänte han fig ide till trappan, som förde ned till gården, utan till det stora galleriet och förswann bland dess skuggor. Snart herrskade djup stillhet på flottet Nessby, ty de flesta af def innewånare hare begifwit sig till sängs. Men hertigen af Argyle och hang syster hade ett långt samtal med hwarandra, hwilfet slutade med följande ord: Det blir alltså wid wårt aftal) fom grefwinnan Nessby yttrade, i det hon steg upp od) räckte brorren fin hand. Det blir derwid, swarade hertigen. 73 Dunden skall vu finna mitt fartyg till rers, att föra rig och re dina til London. Hwad fom widare skall ske öfwerlemna wi åt framtiten att afgöra. De åtskiljdes och hertigen låg snart försänkt i rjup sömn, under det deremot grefwinnan, efter att hafwa aflägsnat sin kammarjungfru, med oroliga steg wandrade upp och ned i sitt rum. (Forts.) Träffadt! Det war hin hwad wä gen är lång till gäjtgifmaregården! ut: brast en otålig resande till sin skjutsbonde. Ja, eljest skulle den ju ite räcka till, fick han till swar.