Norrländska Korrespondenten – 6 september 1867, sida 3

Ni är orsaken till all den skymf, som jag måste fördraga. YFag skall skaffa ers höghet hämnd derföre, swarade Alick med en beftämpds bet, fom imponerade på sjelfwa bhers tigen. Mid, fan du det? Hwiftade den fijt nämnde, twingande sin häst att gå lång. sammare. ÄWid den ewige Guden, ingen bön wore för stor, att jag ej skulle bifalla den. Jag kan det, försäkrade Alick, Hål lande fig tätt intill hertigen. Hör mig, ers höghet, och döm derefter. Jag käns ner min tante, få noga fom hon sjelf, kanske bättre. Utan grund har hon ide midt i wintern flyttat till flottet Nessby, och ännu mindre har hon utan grund bewäpnat fin clan, hon, fom är få förr sigtig i alla fina handlingar! Hon får ger, att hon har gjort ret för att skydda fin egendom emot flyende marodörer. Men detta war, derom år jag säker, icke den werkliga orsaken, utan twärtom, för att aifwa skydd åt flyktingarne. Hwarföre förwägrade hon wål annars i natt mia, ers höghets qvartermästare, inträde? Helt enkelt derföre att flyktingar äro dolda hos henne! Hwarföre wågade hon med få gränslös fräckhet uppträda emot ers höghet? Derföre, att hon wäntade her tigen af Argyle, ty att dennes ankomst just i denna stund war en förut aftalad fak, fan den enfaldigaste menniska iwerlden fe! Men nu fommer jag till hufwudsaken och frågar: wilta äro flyftingarne, för hwilkas skull lady Nessby sätter få mycket på spel? Säkerligen hennes älskling, Allan Glencairn, och dennes intima wän, Ulrik Crawford, hwilka i tysthet äro förlofwade med hwar sin af grefwinnans niecer. Men jag går längre och frågar: i hwilket förhållande stå dessa unga män till pretens denten Carl Edward? Swaret är: de höra till hans förtrognaste omgifning! Ja, man will straxt efter slaget wid Culloden hafwa sett den flyktige erres genten just i deras och ingen annans sällskap och det är ganska troligt, att de äfwen sedermera blifwit tillsammans. Om nu, ers kungliga höahet, om nuide blott Allan Glencairn, utan äfwen pres tendenten äro gömta i slottet Nessby? Om tet nu lyckades oss, att upptäcka flyktingarne? Woro då icke bägge, arefwinnan Nessby lika så wäl som hertigen af Argyle, den råe, brutale Maccultlamore, få godt fom förlorade ? Här tystnade frestaren, för att gifwa hertigen af Cumberland tid, att tänka på det sagda; men snart läste han på dennes ansigte, hwad han önskade. Er8 höghet, fortfor han då, har redan förut skänkt mia sitt förtroende i en högst wigtig angelägenhet, skänk mig bet äfwen denna gång. Gif mig full matt till general Guest, och jag skall göra ett för oss lyckligt slut på saken. Wid himlen, det will ja,, utropade Hertigen beslutsamt. Här, fortfor han, dragande en ring af sitt finger och lems nande den åt fin adjutant. Här, tag ben och bär den på samma finger, fom lag gör, få skall Guest weta, att han ffall tyda eder, fom wore det jag sjelf. Men war försigtig och blottställ ej nå gon af oss, ty då wore jag, wid himlen nödsakad, att neka till, att hafwa gifwit eder fullmakt. (Ferts.)