ee — — tornet blott vara en enda fruktansvärd eldpelare. Naturligtvis blef hettan för hvarje minut allt odrägligare, och belägrarne voro till följe deraf nödsakade att draga sig tillbaka på temligt afstånd från tornet; men de behöllo det fast i ögonen, för att ögonblickligen kunna gifva eld, ifall fienden, drifven af hettan, störtade ut. Öfver brist på ljus kunde man nu mera icke klaga, ty hela omgifningen var lika ljus som om dagen; men märkvärdigt — af de belägrade lät likväl ingenting se sig! Hvarken porten blef öppnad, eller någon visade sig i fönstren, — tornet syntes vara utdödt! Och likväl då hettan redan utanför var så stor, att man på hundra steg knappast kunde uthärda, huru mycket förskräckligare måste den då ej vara inne i tornet. Säkerligen, — de kunde icke lefva längre, det var en ren omöjlighet, och utan tvifvel hade de redan i början, innan elden ännu riktigt hade uppbammat, blifvit qväfda af den täta röken. Eldpelaren blef allt större, hettan allt förskräckligare. Tornets stenar började att glöda och hela himmelen var rundtomkring blodröd. Plötsligt störtade taket tillsammans med ett fruktansvärdt brak och krossade genom sin jättelika tyngd allt hvad som kom i dess väg, i det tillika elden i tornets inre liksom genom ett trollslag utsläcktes. Icke långt derefter hade äfven höet och halmen utanför förtärts, och man kunde nu ändtligen träda något närmare. Men hvad sag man nu vid det svaga blekröda ljuset? Ingenting annat än en rykande ruin, hvilkens inre till en höjd af tjugo fot var uppfylld med stenar, bjelkar och grus. Om äfven en af de belägrade hade lefvat ända till det ögonblick, då taket ramlade ned, så måste han likväl nödvändigt hafva blifvit ihjälslagen under spillrorna. yVårt arbete är slutadt, ty de äro alla dödap, sade lairden af Lindsey, efter det han med de andra hade besett ruinerna. Af Alick Campbell har hvarken prins-regenten eller någon af oss att frukta. Gud vare hans själ nådig b De hopknäppte händerna och bådo sakta för de dödade. Men derefter gafs skyndsamt tecken till uppbrott, ty dagen grydde redan och de vågade icke försumma en minut, om de ville 1 rättan tid förena sig med hären, som tidigt på morgonen skulle aftåga från Pinkinhouse. De gingo i rask fart derifrån, men de hade icke hunnit långt från den plats, på hvilken förr Lenlithgows torn hade stått, förrän det rörde sig straxt bredvid i en liten buske, och plötsligt såg man en menniska likasom framkrypa ur jorden. Der befann sig nemligen ett trångt hål, icke olikt en källarglugg, och hvilket förde ned i ett fast hvalf, som utsträckte sig inunder tornet. Utan tvifvel hade de belägrade då branden utbröt dragit sig tillbaka i detta hvalf; men huru mycket de äfven i detta hvalf hade mast lida af hettan, röken och elden, derom vittnade deras utseende. Deras kläder voro nästan helt och hället förbrända! På många ställen at deras kropp kunde man se köttet, ty huden hade blifvit afskafd genom de nedstörtade spillrorna! De liknade alla till sitt yttre mera svarta Afrikanare än hvita Europeer! Sorgfälligt sonderade den förste, som uppkröp ur källargluggen, med ögonen, för att se om någon fiende mera var i närheten, och först då han hade öfvertygat siv om, att detta icke var fallet, ropade han ned i hålet, att all fara var förbi, ty angriparne hade dragit sig tillbaka. Nu uppkom äfven en andra person och slutligen en tredje. vVid helvetet, det var ett hårdt eldprofv, sade den siste, skakande på sin skadade kropp. ÖTill all lycka är här i närheten en källa, hvarest vi kunna tvätta och gifva oss ett menskligt utseende. Men derefter bort öfver till engelsk botten, ty i Skottland är det mig nu för mycket hett. Några minuter efteråt voro de tre männen, de enda qvarlefvande af de belägrade, försvunna. Men Allan försummade icke att redan samma morgon berätta i sitt bref till Alice, att den fruktade Alick Campbell icke mera var i lifvet och att de således icke mera hade något att frukta af hans hämndbegär. Det var naturligtvis icke en ringa lättnad för den unga damen, att få höra detta, ja sjelfva lady Nessby måste tillstå för sig, att hon kände sig befriad ifrån en tung börda. Emellertid marscherade armeen långsamt men utan uppehåll framåt, till höger och venster om sin väg utbredande ångest och förskräckelse. Den 3 November stod hufvudstyrkan vid Dalkeith och Carl Edvard hade sitt qvarter hos hertigen af Bucclouch, under det förtruppen, kommenderad af laird Murray, redan marscherade öfver Parbles och Mouffath mot staden Carlisle. Den 4 November gaf hertiginnan af Gordon en bankett för prinsregenten på sitt slott Preston, och här var det äfven, som en icke obetydlig hjelpkorps stötte till honom, så att hans krigshär derigenom växte till omkring sjutusen man. Den 6 November concentrerade man sig framför Carlisle och staden uppfordrades att gifva sig. Fordom plägade man kalla Carlisle, i anledning af dess starka befästningar, för Englands förmur emot Skottland. Det var 1 den tid, då Skottland och England ännu bildade tvenne