nsigte, och likväl tyckte den unge dannen, att hennes gnistrande ögon icke oro honom helt och hållet obekanta. Lyckan står mig bio, yttrade hon. Allan Glencairn, ni måste förskaffa mig n audiens hos prinseno yPrinsen har icke tid att lyssna till önfallandes, svarade Allan, hvilken rodde, att det handlade om af essa många ansökningar, med hvilka arl Edvard blef öfversvämmad. Jag har väntat här sedan en timsep, svarade qvinnan i en ton, hvilen var vidt aflägsnad ifrån en bedindes, oför att få träffa en af herarne i prinsens närmaste omgifning, ch skall icke låta afvisa mig. Anvaret kommer öfver edert hufvud, Alin Glencairn, om ni ändock gör det-o Så säg mig då din begäran, och w vill meddela den åt prinsem, svaade Ailan otåligt. Min begäran? utropade qvinnan. Det handlar icke om mig, utan om n, som är värd mer än ditt eget lif. lämn namnet Alick Campbell för prinen, så skall han icke neka, att tala red migo oSå följ mig, sade Allan Glenairn, för hvilken det nu på en gång lef klart, att han icke hade en vang tiggerska framför sig. Nej, svarade qvinnan bestämdt, jag skall invänta prinsen här. Allan besinnade sig nu icke längre, en utan skyndade till slottet, för att uppsöka prinsen. Det sista blef honom icke svårt, och knappast hade han för Carl Edvard berättat sitt äfventyr och nämnt namnet Alick Campbell, förrän denne förklarade sig villig, att samtala med qvinnan. Allan ville afförsigtighet taga några soldater med såsom betäckning, men prinsen förbjöd det bestämdt. z Jag anar, hvem qvinnan ärs, sade han, Hoch för någon fara behöfver jag ej här frukta midt ibland mina trogna.5 De skyndade ut i trädgården och Allan förde prinsen till platsen, hvarest han hade lemnat den gamla qvinnan. Knappast hade de framkommit, förrän hon framträdde ur buskarne. Hvem är du, qvinna? frågade Carl Edvard, voch hvad vill du begära af mig ?2 Hvem jag är? utropade qvinnan, framträdande tätt intill prinsen. ÅJag är densamma, som befriade Alick Campbell ur hans fängelse, densamma, hvilken tillbragt hela sitt lif i hans tjenst och under hela denna tid icke haft känsla för annat än hans vilja och välfärd. Jag är densamma, hvilken han har belönt för alla dessa tjenster med en spark, densamma, på hvilken han har låtit sin ridpiska falla, densamma, hvilken han kallade för en djefvulsbrud, ett afskum från helvetet bÖ Man har berättat mig deroms, svarade prinsen, ty det har helt och hållet blifvit uppdagadt, på hvad sätt flykten verkställdes. Du är alltsåy, fortfor han, då qvinnan teg stilla, ohans amma, hvilken han till lön för hennes uppoffring så fruktansvärdt misshandlade, och du vill nu utan tvifvel hämna dig på honom 20 Hämnas? utropade qvinnan. Nej det är icke det riktiga uttrycket. Jag vill icke bringa honom i fångenskap, och ännu mindre att han skall dödas; men jag vill öfverkorsa alla hans planer och omintetgöra allt hvad han företager sig. Jag vill tillintetgöra honom i hans existenso, skrek hon med rullande ögon, och först då han har blifvit så eländig som möjligt, skall jag gifva mig tillfreds Säkerligen förtjenar han icke bättre,, sade Carl Edvard, som väl märkte, att. han måste gå in på hennes tänkesätt, om han skulle få erfara mera, och du är helt säkert qvinna nog, för att kunna utforska alla hans hemliga planer och företag. Har du nu något att meddela om hans anslag ?) Qvinnan såg sig om, för att se om de voro allena, och trädde derefter ännu närmare intill Carl Edvard. Prinsv, hviskade hon, vert lif står i afton på spel. En gammal man, en evangelii tjenare, men en, hvilken styres af girighetens djefvul och derföre sedan länge står i Ålick Campbells sold, skall i afton presentera eder en bägare vin, för att ni ur den skall dricka de skottska damernas skål. Om ni tömmer denua bägare, så skall ni ännu i natt utbyta kronan emot grafveno vHa, prinsen. Jag säger eder, att om ni utdricker bägaren, så är ni dödens barn änhvad du? utropade säger nu innan tio minuter äro förflutnan, sade qvinnan. vVid himlen, detta måste närmare undersökasb?, utropade Allan Glencairn, som hittills hade stått i bakgrunden, i det han tillika sprang fram, för att fatta i den gamla qvinnan. Men vid den första rörelse, som han gjorde, hade qvinnan smugit sig bakom buskarne och rasslandet bland löfven förkunnade, att hon i rask fart flydde derifrån. Allan Glencairn ville skynda efter henne, men Carl Edvard höll honom tillbaka. Inser ni då icke, Allann, sade han, öatt vi hafva att göra med en vansinnig? Att hon misshandlades af sin fosterson har gjort henne tokig, och jag tror ej ett ord af allt, hvad hon sade Men Allan Glencairn skakade otroget på hufvudet. Ers höghet vet icker, sade han, till hvilka nedrighetar denne — — — — — —— — — — — Alick Campbell är i stånd. Tillåt mig derföre åtminstone, min prins, att hafva ett vaksamt öga på allt, hvad som försiggår denna afton. Jag beder er deromo, svarade Carl Edvard, omen ni skall få se, att jag har rätt. De gingo nu tillbaka till slottet och under göromålen, som väntade honom der, och de många audienser, som han hade att gifva, glömde prins-regenten snart den varning, som Alick Campbells amma hade gifvit honom. Efter några timmar begynte aftonmåltiden, och under gladt skämt jemte många skålar för vapenlyckan gick den så ostördt framåt som man kunde önska. Vid slutet af måltiden anmäldes en deputation från damerna i Pinkinhouse och dess omgifning, hvilka anhöllo att få öfverlemna en lyckönsknings-adress åt prins-regenten. Carl Edvard befallte, att man ögonblickligen skulle införa den, och tio eller tolf festligt prydda unga flickor inträdde, af hvilka den äldsta knappast kunde vara aderton år. Glädje och oskuld lyste ur deras drag, och prinsen var synbarligen rörd öfver detta nya bevis på tillgifvenhet och hyllning. Men märkvärdigt, i deras spets syntes en gubbe i en andligs drägt, hvilken ovilkorligen erinrade prinsen om Alick Campbells ammas ord, och han utbytte en blick af hemligt förstånd med Allan. Gub