grarwis terhän, och få sör hen af lasten en berömmelse. Ösware rdriukare täfla om ywillen fom fan uricka mest ech frog: fare täfla i att öfwerbjuda hwarantra med läckerheter. Men tessa äro rod ej te råtante böjelserna. Mälktigare är en annan fom beter fåfänga. Man will öfwerbjura hwarandra i ett rilt bord, och äswen den fom i grunden sätter der: på ganska litet wärre, söter balla aed min och låtsar sörsiå fig på fmatfens fordringar. Det ligger ingen aed ton i detta, ed) ingen hot smak, utan en tålig ton och en dålig smat. Ockjå förlila fin re fina winerna och de läckra rätterna för: träffligt med rähet i samtal och ferer! Häri liager ve förmögnare klassernas slötesynt i alla länder, ech ide minst i wårt. Det är släl att fe bhwarje för van fynd ffarpt i ögat, ty ent ast få funna wi besegra ren. Så böra wi eckså både inse och erkänna ten synt, hwarom nu är fråga: wällefnadens, frosseriets och tryckenskapens. Wi böra sgöra cf Hart, hwar fom är ten nakna fonnine gen: att få ängan ech skrytsamheten här leta oss in på ven radka stråten till — djuriskbet; och wi böra besinna teriemte, att i spåren, följa: förslappat sysik och moralisk kraft, häntösbet, siulrom, ine missnöje, ofrid samt sintligen själängest och qwal: Det är sannina att tapa det konstlade, tillsälliga nöjet alltför tyrt. Nu balwa wi ref talat om rem, som ej på somma gång bereta fir ekonomisk cfärd Men äfwen denna följde inträffar för månaen fortare och lättare än man anaf. Det höga lefnadssättet fan föras unber en god tit; men wanan fortfor äfven unter den sämre. Nu måste affärerna forceras etter andra hjelpmedel tillaripas. Under tiden är arbetoefraften förslappar. Den yttre alansen skyler entrast swagt den inre ihåliaheten. Det är blott en titefräga, huru länge man skall kunna hålla sig uppe Efter er förtwifs lans kamp, fom were wärdig en bättre sak, brister bubblan, och öfwerråtet Iiac ger krossart unter ruinen och smäleken, wanligen förwantlatt i fen och lumpen modlöshet Det är Mott yttringen af somma an: va, fom bog te fattiaare och mera ebil: dare samhällållusserna framträdver får som superi. Bunkolamet fram sör de fina winerna wid ten rikes bert motswaros af bunkalaget framför bränwinsbutelien i suparens hem etter få krongen. De äro samma antas barn. Förtömer man det setnare — hwarför tock fan anföras många miltrande omständiaheter — huru fan man vå telerera det förra? Bira hafwa oc det acmensamt, att be förstöra ten dyrbaraste förmåga nen: nisian eger, eller förmågan att arbeta, wilkoret för hennes tillwaro, för hennes sinnesfrid och werkliga sällbhet. Det är denna skapanre fraft, hwariaenom ej blott hwarje släatlet betrygaar sin egen tihwaro, utan eckjå lemnar et: samlart förråd (ktapital) till vet söljande, görande detta mäk:iat att Ytterligare förbättra fin ställnina och öla förräre: åt ven kommande generationen. När man tolar mycet om en tfwer: drifwen fonfumtion, få underskattar man procuktienens kraft; men denna lianer först och filt i — arbetet Elt arbete samt felk fon konfumera ganska mycket, tå wi nemlinen tala om on kensumtion, fom ide förför arbetokraften, utan aifwer tensamma ny wäckelse, näring och sryrfa.. Och här wirröra wi ett för mår here remannaklass ganska ömtåliat ämne. Den fattar ännu i allmänhet altför litet av: betets mårte för fin fjelf. Särskilrt ghäller detta om landsbyaren, der slilna den mellan herreman ech bonde ganska ofta rerucerar fia vertill att ten förre ide deltager i arbetet på fin aärks flöte sel — äfwen vå lerningen of tet hela alltför näl skulle gifwa honom tid rer. till — unter tet bonden gör tet, åtmin: stone ter, hmarest ej äfwen ban antaait herreseren att ide tela fina tjenares mös dor. Detsamma gåller ocfå om ten Ci riga samiljen, der bate söner och töttrar anse tet unter fin wärdighetratt. om ocfå än få litet, deltaga i ret froppeli: aa Arbetet, oattadt deras både helsa cch lvune stulle terpå winna, att ej tala om ben böll i sin hand en stor silfverbä