UU 11010 äk4 93 mera om wintern kalla och skarpa samt om sommaren åter heta och torra mins dar heta utt föröda lanret. Likasom ffoaen ofta blir vet meret, sem en lätare föreskrifwer en patient, litaså är hwarje trär utanför wårt fönster ett fia ftåndigt fyllande tärl, med ett univerjatläås femedel emot stärernas skadliga utvunitningar. Sålerdes: Hafwen omsora om träten. De äro stärernas wertliga hel: sowärrare. Öswer tårarne. Det fanns en tid, on skön, ou bimmelsk tid, då iag trodde på sagor, trohet och tårar. Tårarne woro då sanningens at tester, tänslornas edswurna wittnen och de ädla intrucsens advolater. Ac, jag wissle icke då hwad tårar äro, jag trodde, att de woro den sanna firar tans, den heliga olyckans och Ten mwertti: ga förlefens oswilliga fänuetecken; jag tvod: de, att de strörmade direkte från hjertat till ögonen, — jag war, med ett ord, ett dumhufwud! Men nu wet jag, att tårar: ne ofta flyta ur tärekanalens mynningar, att äfwen hyenan, schalalen, flrymteriet, elakheten, afunden och raseriet funna ute gjuta tärar. Derföre, bort med tårarne! Känner och fer wäl menniskan alla de tårar, fom äro det förkrossade hjertats, de fränfta länslornas, de begrafna förhopy ningarnes, de slocknande önstningarnes, den bedragna tillgifwenhetens och den förfwuns na ambitionens werlliga tollare? Ser och känner hon wäl aftade tårar, fom under den mörka natten falla på den tystlätna fudten, — alfa de brännheta tårar, som den gnagande sorgen döljer med sin mar gra band, — alla de salta tårar, fom ofta i hemlighet blanda fig med dunpagne skummet i det syllda glaset, — alla de tårar, fom en ådel, fann stolthet föndere trycker i de sänlta ögonlocken, — alla de tårar, fom rusla utför de finder, hwilla den förlorade tron på allt stort, allt ädelt förblelnate? Nej, dessa tårar känner icke menniskan. Hon fer blott dem, fom passion, haftigbet missnöje oc knot utgjuta på lifwets stora marknadsplats. Se der ett blixtrande öga. Det är fullt med tårar, hwilta litt perlor rulla öfwer det stöna ansigtet. Den förtjufan de qwinnan gråter, hon gråter förfiväds ligt, ohejdadt. Hwarför? ... Kennes man är en tyrann! .. . Durn? .. Han misshandlar Henne? .. . Weriligen? Jn, — han wägrar att till jultlapp skänla henne, en hatt, som kostar 50 rilsdaler banfo! Äfwen der synes ett blomstrande anfigte suktadt af heta tårar. Hwilsen oly ka fan wål ha drabbat denna ålslliga flicka? Hwilten förfärlig sorg kan wål nedtrycka dessa unga axlar? .. Ack, hennes far har förbjudit dere att gå bu all Hon får icke dansa, ja ide wisa fin nya dardger llädning, är det ej tarar wärdt? Derbor ta gråter en man. Han år redan till åren, och ändå savjtar han som ett barn. En gräslig olycka måste ha träffat detta hufwud! ... Jawisst N. N. har wid sista ridtareslaget fått en stjerna, och han fjelf, fom arbetat natt oc) dag för detta höga mål, har blifwit utan. Det sinnes ingen rättwisa på jorden och derför gråter han. — — — vo— —— — —