. i Edinburgh. Några timmar efvunnen seger intågade nemligen clanerne med flygande fanor och ande spel i Edinburgh och kunde nog brösta sig öfver de eröfrade serna och tälten. Hela staden 2 illuminera och det var ett jusom om hela England blifvit ert och konung Georg II jagad tilltill sitt fädernesland Hannover. ch dock, huru mycket bedrogo sig Jakobiterna, då de trodde, att genom segren vid Preston hade Att sitt mål och för alltid brutit regerande dynastiens makt! Utan om, först nu kom den engelska ingen till medvetande om, att den att göra med en verklig fiende icke med äfventyrare. : åledes de man sig icke mer med att utett pris på pretendentens hufvud skicka ett par i hast sammanrafregementen emot honom, utan den yndade Georg II, att i egen peröfvertaga regeringen och denne ände derföre så fort som möjligt Hannover, hvarest han en längre ade uppehållit sig. Men han aksig väl för att komma ensam, han åtföljdes af en massa krigstransportskepp, som voro lastade tyska soldater, riktiga kärntrupoch veteraner, bland hvilka icke en enda rekryt. Med dessa mähan segra, så snart han förenade dem med engelska armeen och gaf befälet åt en erfaren general, som i grund förstod konsten att föra krig. En sådan egde han i marskalken Wade, och derföre blef denne ögonblickligen utnämnd och befalld, att concentrera trupperne i Doncester och förbereda allt, så att han då han öppnade fälttåget skulle kunna med ett enda slag göra slut på allt. Afven prins-regentens parti blef icke sysslolöst, och det lyckades den sistnämnde att få flera hittills obeslutsamma clanchefer att gå öfver på hans sida. Härigenom ökade sig icke blott hans arme, utan det fick äfven utseende af, som om hela Skottland gått öfver på hans sida och ville erkänna honom såsom konung. Ty han hyllades ju af flera personer, som hittills icke blott hade hållit sig på afstånd från honom, utan äfven hade ansetts för att vara hans mest intriganta fiender. Men då nu ibland dessa voro flera, hvilka, såsom exempel lord Lovat och earlen af Skyn, voro utmärkta för sin skarpa politiska blick, så utbredde sig bland Jakobiterna den öfvertygelsen, att det stod illa till med Hannoveranarnes9 sak, ty annars skulle icke en Lowat och andra så svårt kompromettera sig, genom att utveckla Stuartarnes fana och låta sin clan stöta till Carl Edvards armö. Men snart uppdykte åter frågan, om det icke vore rådligare att djerft draga fienden till mötes, i stället för att lugnt blifva liggande i Edinburgh, och genom en hufvuddrabbning tillintetgöra honom, innan det hade lyckats honom, att concentrera alla sina krafter. De klokare i Carl Edvards råd voro deremot, i det de isynnerhet stödde sig derpå, att i det egent!iga England Skottarne betraktades såsom utländningar, och att de derföre, om de inmarscherade i England, icke blott skulle få att strida emot fiendens arme, utan äfven emot hela befolkningen. Äfven anförde de, att högländarne alldeles icke passade till ett eröfringskrig, under det de, om omvändt Georg II med sina skaror angrep Skottland, fulla af hänryckning skulle skynda att försvara sitt fädernesland. Således, menade de slutligen, vore det klokast att icke öfverskrida Skottlands gränsor, utan först fullständigt organisera det och utveckla sina Åtridskrafter, vinnan man tänkte på de förenade konungarikenas krona. Men häremot opponerade sig isynnerhet de yngre bland clancheferna, men framförallt Carl Edvard jelf, och de använde all sin vältalighet, för att genomdrifva sin äsigt. Nus, så ropade de, vnu, då den hannoveranska regeringen genom förskräckelsen har tappat hufvudet, då i sjelfva England en mängd hemliga anhängare till Stuartarnes sak blott vänta på ankomsten af den jacobitiska hären, för att öppet förklara sig för Carl Edvard, nu den rätta tidpunkten att våga ett slag; annars skulle den sistnämnde als drig få skrifva sig konung af Englande, och vore till sluts inom nägra veckor nödsakad att emot den framträngande fiendens öfvermakt föra ett eländigt guerilla-krig i Höglandet. Så ropade de yngre och fingo naturligtvis, emedan deras åsigt var omodigarerp, under det de äldres politik blef brännmärkt med orden diplomatiska och ofego, det stora flertalet på sin sida. Då derföre Carl Edvard, för att bringa dagens stora fråga till afgörande, höll ett stort krigsråd, i hvilket nästan alla clancheferna hade rätt att deltaga, blef ändtligen beslutadt att uppbryta till England, slå general Wade och taga Loudon med storm! Knappast var detta djerfva beslut fattadt, förrän man började utföra det och redan den 30 Oktober kunde prinsen hålla mönstring öfver sina förenade stridskrafter. Detta egde rum på den stora sandslätten emellan Leith och Musselburg, och det visade sig, att armeen var Öfver sextusen man stark och hänryekt för sin sak. Åfven den lilla rytteri-sqvadronen, liksom den för kort tid sedan så obetydliga artilleriflanken hade betydligt förstorat sig, och således skådade Carl Edvard med glad tillförsigt framtiden till mötes. Till uppbrottsdag var den 31 Oktober bestämd, och redan klockan 6 på morgonen smattrade trumpeterna och dånade trummorna, förkunnande truppernas afmarsch. Några timmar sednare följde prinsen sjelf omgifven af sin nyss utnämnda generalstab och af gardet, likaledes nyligen bildad elitkorps, hvilkens anförare voro laird Elcho och Ulrik Crawford. ärens slut bildades af artilleriet, som klockan 9 rasslade ut genom porten och som var kommenderadt af de tappraste och mest bildade af officerarne. Såsom man väl kan tänka sig, var hela Edinburgh på benen, för att få se det pompösa aftåget; hvarje gång en ny clan defilerade förbi, höjdes dånande lefverop; ty alla drömde ju blott om segrar och den engelska maktens sönderkrossande, eller rättare Hden hannoveranska usurpatorns thron, såsom en man i Skottland allmant älskade att kalla Georg II. syntes för alla vara en lek. Blott i ett af Edinburghs bus herrskade en helt annan stämning, och detta bus var lady Nessbys palats. Redan tidigt på morgonen hade Ulrik Crawford (sedan händelsen vid Lenlithgow hade den gamla lade Nessby fattat en synnerlig förkärlek för honom och behandlade honom snarare såsom en favorit och nära anförvandt, än såsom en främling och utländning) kom