Norrländska Korrespondenten – 2 augusti 1867, sida 2

rande medelst vapen, ty — dröjsmål hade varit hans undergång! vid Preston, en liten icke långt från Edinburgh belägen by, stötte de bägge härarne tillsammans och ögonblickligen begynte striden. Men märkvärdigt! De vid regelmässigt fäktsått och slutna leder ingalunda vanda högländarne visade sig äfven denna gång öfverlägsna de väl dresserade trupperna. Med häftig, ja med vild enthusiasm störtade de på de kungligas center och genombröto den redan vid första anfallet fullständigt, så att redan vid fäktningens början stor förvirring herrskade bland de sistnämnde. General Cope gjorde allt, hvad som stod i hans krafter, för att återställa ordningen; men allt var förgäfves. Hans fotfolk, på hvilket han mest hade förlitat sig, höll icke stånd, utan flydde i vild oordning och snart följde artilleriet och rytteriet. Carl Edvards seger var fullständig, ty hans folk eröfrade alla tälten, alla kanonerna och hela trossen, ja äfven krigskassan, hvilken innehöll öfver femtiotusen Gulden, föll i hans händer. Men likväl hade slaget icke de följder, som det möjligtvis hade kunpat hafva, om Jakob VIII:s son hade nyttjat de kungligas första paniska förskräckelse, för att utan uppehall framtränga vidare, i stället för att han, såsom han gjorde, gaf fester i Holyrood och kurtiserade de vackra da— I D