grannt och opartiskt. Ty icke blott Ulrik Crawford jemte lairderna Linton och Glaschelles och samtliga de ryttare, som hade tagit del i expeditionen, måste noga berätta, huru allt hade tillgått, utan man ditförde äfven de tre fångna männen Blackburn, Mika och Fammworth och uppfordrade dem att troget berätta, huru allt hade tillgått. Atven måste Alick Campbell vara närvarande under hela sessionen, så att han icke skulle kunna beklaga sig öfver partiskhet, och man tillät honom att efter godtfinnande ställa frågor till vittnena. Men allas vittnesmål utföllo emot honom, och det blef fullkomliat bevisadt, att Alice ingalunda hade blifvit frivilligt utlemnad, utan att tvärtom motständ hade gjorts och skulle hafva fortfarit ännu längre, om icke Rawlins så oförmodadt blifvit skjuten. Mer den dödes trenne kamrater förtego, att befallningen till motstånd hade utgått från Rawlins allena och icke från Madge, utan pästodo tvärtom (utan tvifvel derföre, att de fruktade att ädraga sig ännu större skuld, om de berättade, huru de hade handlat med Madge), att Rawlins hadg emottagit denna befallning af amman och att de sjelfva således voro helt och hället oskyldiga, emedan de blott hade handlat efter befallning. Således måste icke krigsrätten, utan äfven Alick Campbell hysa den öfvertygelsen, att Madge icke blott ej respekterat den sistnämndes bref, utan tvärtom handlat tvärt emot dess innehåll. Ja domstolens flesta medlemmar, liksom Ulrik Crawford och de, hvilka hade åtföljt honom till Lenlithgow, kunde icke qväfva den misstankan, att Madge hade handlat efter en förut af hennes herre emottagen befallning, ty annars skulle väl hon svårligen hafva handlat på ett sådant sätt, som hon gjort. Krigsrättens dom kunde derföre icke blifva tvifvelaktig och blef — öfverläggningen efter slutadt vittnes-förbör varade blott en kort stund — enhälligt, att Alick Campbell icke hade uppfyilt de honom af regenten föreskrifna vilkoren och derigenom hade visat sig ovärdig den erbjudna nåden. Således förblef det dervid, och fången skulle följande morgon klockan ätta blifva hängd på något offentligt torg Denna domstolens dom blef genast meddelad åt prinsen, som stadfästade den i alla dess lelar. Straxt derpå förkunnade man domen för fången och förde honom tillvaka till hans fängelse. (Forts.)