Norrländska Korrespondenten – 26 juli 1867, sida 2

sednare tillbaka med artilleri, så hvad gör det? Innan dess har vår skygga dufva krupit till korset och vi knnna derefter framställa våra vilkor. Med dessa ord skyndade han till trappan, för att göra den stackars fången ett nytt besök, hvilket, såsom han trodde, skulle föra honom till målet, men till ett helt annat, än han hade tänkt sig. Såsom vi hafva sett, hade nemligen lairderna Linton och Glaschelles jemte Ulrik Crawford och ryttarne dragit sig tillbaka på något afstånd från tornet eller rättare ställt sig på andra sidan om detsamma, för att icke utsätta sig för siendens skott och tillika rådslå om hvad de nu skulle företaga. In måste vi för hvarje pris9, ropade Ulrik. Låtom i ekonomibyggnaderna söka efter yxor, så slå vi redan OSS in. dörren. Och genast låta döda fem eller sex af oss, svarade lairden af Glaschelles, betänkligt skakande på hufvudet. Vi kunna ej göra någonting annato, förklarade bestämdt lairden af Linton, än att skicka ett par af värt folk till Edinburgh, för att hemta en liten mörsare. Derefter skjuta vi sönder porten och äro ögonblickligen herrar på platseno De stodo på andra sidan af tornet och sågo betänksamma upp till det; PEPPE ee — men de kunde icke se någonting annat, än tvänne smala förgallrade fenster, som sutto öfver hvarandra, och lika så litet kunde de höra något. Dock, himmel och jord, hvad var det? Ett genomträngande genomskar luften! vVid den evige Guden, det är Alistämmar, skrek Ulrik Crawford, voch vi stå här, utan att kunna hjelpa henne.n Men i samma ögonblick föllo hans blickar på en hög stege, som stod lutad emot en af ekonomi-byggnaderna. Med vindens skyndsamhet sprang han dit och tre eller fyra af de andra följde De fattade stegen och släpade den till tornet. Väl föllo ett par skott, då de gingo förbi portgluggarne, men hvad bekymrade de sig derom? Stegen upprestes och Ulrik Crawford sprang uppför den, hoppande öfver tvenne pinnar i hvarje steg. Nu hörde han tydligt en af vrede nästan rytande manlig stämma och deremellan en qvinnas rop om hjelp. Jag kommer, Alice, jag kommery, skrek Ulrik Crawford, som hade -uppnått stegens öfversta pinne. Men ännu kunde han icke med handen nå fenstret, hvarifrån larmet kom. skri ces honom. IIvad var nu att göra? Han uppdrog sin knif och stötte den emellan fogningen på tvenne framspringande stenar. Kuifven satt fast och stödjande sig på den lyckades det honom att med högra handen omfatta fönstret. Nu drog han fötterna efter och hade nu en fast ståndpunkt. Men det var äfven hög tid! Antingen dör duo, skrek i detta ögonblick Rawlins i det han gjorde sig färdig att störta på sitt offer, eller ingår du på att blifva min. Heldre dödeno, skrek Alice, som var nästan utom sig af förskräckelse. Ulrik förde handen i fickan och framdrog en pistol. Bocka dig, Alices, hviskade han, men detta hviskande var så genomträngande, att hon genast förnam det. Instinktmässigt böjde sig Alice, och i samma ögonblick ljöd skottet. Ravlins var träffad midt i pannan och störtade död tillsammans. Räddad! utropade Ulrik Crawford. Gud vare lof, hon är räddadb och klättrade ned lika så fort som han hade stigit upp. Äfven löjtnantens tre kamrater hade hört skottet och sprungo uppför trappan. be funno Alice liggande vanmäktig på marken och deras anförare om icke död, dock liggande i dödsryckningarne. Nu insågo de att vidare motstånd skulle föra dem i galgen, och ögonblickligen beslöto de att öfverlemna tornet. Innan det ännu hade blifvit helt och hållet natt, befann sig Alice i palatset Nessby i sin tautes och systers vård, men Ravlins trenne kamrater lågo väl förvarade i ett fast fängelse, väntande på sitt straff. Blott den skjutne löjtnantens döda kropp blef qvar på skådeplatsen för händelsen. i VI. Alick Campbells flykt. Sedan Alick Campbells gamla amma af Rawiins och hans kamrater blifvit bunden och de stoppat en kafle i munnen på henne, hade de kastat henne i ett hörn af jordvåningen och icke vidare bekymrat sig om henne. Der låg hon, döfvad genom slaget, en lång stund medvetslös; men då hon åter kom till sans, så förmådde hon hvarken röra sig, eller gifva ifrån sig ett ljud. Deremot kunde hon höra och se allting, och hon greps af ett fruktansvärdt raseri, då hon insåg, att Rawlins ämnade tillegna sig hennes fostersons byte. En stund derefter öfverlemnade Rawlins kamrater tornet och lemnade det såsom fångar. På henne tänkte ingen; blott hon blef qvar, hon ensam och fängslad och med kafle i munnen! Förtviflan fattade henne och hon önskade sig döden. Men snart återvände hennes gamla energi, och med energien beslutet att befria sig ifrån sina bojor. En lång stund blefvo hennes ansträngningar fruktlösa. Kaf