Norrländska Korrespondenten – 23 juli 1867, sida 3

samlat en sparpenuing för de onda. Petriarken Jakobs fon Jofef fom till ära och anseende genom sitt sporsamhetsråp. Erfarenheten, på samma gång ren mitt nar om werlingar of ourt ech gort, lärer äfwen att det ontas menliga wertninaar envajt funna förebyagas genom befpas vingar unver ten gora tiren. I relta hänseenre bare wi terföre en swär rätning att uppgöra med wåra samweten. Det wore neml. oförnekligt, att jorren uti en ej alltjör aflägsen tiv under flere på hwarantra följande år gaf ymniga förvar, då arbets förtjenften war riklig och genom slogsafwerkningar millioner illflöte. Hwar funnes nu de frarpens ningar, som under den goda tiden bordt sammanläggas? Jo, de bare blifvit bes zrafna uti fåfängang, yppighetens och flärrens skatttamrar. Men resfa berröfliga förhållanden finge icke träffa oss hands fallne och retlöfe. Endast swagheten sörtwiflare i misströstan om egen kraft. Norrläntningen wore starf och ihärdig. Erkännantet af begängna fel wore börs jon till förbättring och wi kunde och wille säkert gortgöra, hwad wi brutit. Men vi finge vå ide fitta med armarne i kors och owerksamt afbida den gota tirens återkomst. Wi finge ej emellertid kasta oss i armarne på regeringen och ropa om ress hjelp; wi måste fast heldre såsom mogne och mynrige män tänka oh handla med egen kraft utan hänsigt till den kristliga barmhertigheten och, så wida wi wille behålla wår röjt gällande i ritgförsamlingens rärslag, få wira mi wille bes wara wärt anseenre såsom sjelfstäntriga medborgare, få wira wi mille. rädda wåra anspråk på lika rätt till statens under: stöd och anslag, fom rikligen kommit ris kets södra och mellersta innewånare till godo genom jernwägar, kanaler och andra underlättnorder för den allmänna rörelsen, få måste wi alta of för tillwitelsen att såsom statens allmose tagare reran förs skottewis hafwa uppburit wår andel, få mäste wi wakta oss för beslyllningen att utgöra ett så lumpet folk, som under wälstänrets tirer borislösat sitt öfwerflöd och derföre uti nörens tid måst tigga sitt bröd. Witare fästades uppmärlsamhet på kommunal styrelsernas stora och wigtiga sörbinrelser i retta bänseennde. Genom ten nya lommunal-agstiftningen hade på samma gang kommunernes myntigbet uti fine enstilra angelägenheter blifwiterländ, deras pligt att sörja för sig sjelfwa jemwäl blifwit faststäld, hwarigenom oc kommunerne iklärdt sig skylrigheten att för utomorrentliga fall wittaga utoms ordentliga åtgärter. Nuwarande förhåls landen päfordrare äfwen kommunernas bästa frafter och omtänksamhet. Ekulle, på fött möjligen kunde befaras, vet i år sent såtra fornet ide hinna till mognad, få wore, utan motwerkande omftändvigs beter, att emotse en hungersnöd af större utsträckning än kanske tillförene warit upplefwad. Hwarje till afhjelpanre häraf, utan kommunernas biträre, af staten wirtaget förfoganre måste blifwa otillräckligt. På ten enskilra företagsamheten torde ide heller allt för mycket funna litas, och spannemälspriserna skulle ters wid i allt fall blifwa öfwerdrifna. Föga torte oc ven kristliga barmhertigheten förslå; — tet wore derföre en absolut nörwändighet för kommunerne att genom titiga åtgärder söka slytd för re frut: tanswärra wåtor, fom derförutan kunde uppstå; och härtill erfordrades sörst och främst anskaffanret af nörige merel och seran att till billiga priser uppköpa och på lämpligt ställe magasinera fpannemål EV — LL ÄV 2 —