Norrländska Korrespondenten – 23 juli 1867, sida 3

mordet. Westernorrlands läng landtbruksmöte i Örusköldswik den 15 Juli 1867. (Ejter Hernöjands-poften.) Landtbrutsmötet i Örnskölrawik förs lirne måndag war ganska talrikt besökt, pock hufwursakligen af innewänare i MN. Ångermanland. Sötra Ånacrmanland war enrast representeradt af några få och Merelpad af en enda leramot. Det är att beklaga, att, tå fråga är om fams manträden för allmännyttiga ändamäl, man i allmänhet hushållar få strängt på tid och kacsa, hwilka sannerligen icke sparas, då det är fråga em nöjen och kalaser. En förening af nytta och nöje war nu erbjuden, men sör nyttans skull kunde wäl id: heller ett få angenämt nöje, fom färren på hafwet med ångaren Hernösand på den korta tiren af något öfwer ett dygn wara lockante. Låt wara att hushällnings sällstapets fammanträs ren ide hafwa att bjura på den sköna snömes, som är så anterad i wära tit er, fåt wara att ve ej äro nog rika på oms werling af ämnen för öfwerläganingar, teras änramål är dock af få allvarlig art, att enrast, man må wäl säga, nöds fall berte antagas fom giltigt skäl för uteblifwante. Det möte, hwars förhanrlingar wi nu gå att referera, war, wi påjtå ret, ett af de på en gång angenämaste och wWwigs tigaste wi inom detta län warit i i tills fälle att besöka. Wi crinrar oss knappast något, ver grunttonen, fom genomgick det hela warit så lugn och allwarlig och ter öfwerläggnings-ämnenas behandling i de flesta fall warit få grunrlig som mid detta. Den förflutna winterns vd) wår ren brytsamma förhällanten, fom ännu låta tänna fin äterwertan på vet närwar rande, torde wäl id: hafwa i ringa mån härtill bitragit, och den helsning, fom ordföranten bragte mötets metlemmar, war synnerligen egnad att gifwa mötet denna prägel. Uti warma ord ech med wanlig mils talighet förre orrföranden re närwarante till minnes de sistjörflutna årens mifwäxter och ven deraf äfwensom genom hämmad spanmalsstillförsel på wären mångenstätes uppkomna hungersnöd, hwartill penningbrijt sällat siy, till följd hwaraf ätskillige tommuner funnit fig föranlåtne att äfwen tetta år anlita re: geringen om uncerstör. Denna utwäg, hwilken alltit innebure on örörmjukelje och tillifa ett ertännante af egen oförs mäga, borre icke utan i yttersta nöd bes gagnas, ty Norrland — detta herrliga land med fina onttömliga skogar och fina emätliga orlingebara jortsträckor, fom få efta förespeglats sasom Sweriges hopp och framtid — fick ide genom stänriga nörrep uti opinionen nersjunka rerhän, att det öfriga riket skulle betrakta ret säsom ett nörwändigt ondt — ett stort och otillfrersställbart fattinhus. — Denna utwåg bare ide heller behöft anwänras, om man under te gora åren med klokhet