Norrländska Korrespondenten – 19 juli 1867, sida 4

fia religionen och bar fortplantats pe nom skalrernas sånger; men i werklige heten återfinnes den ide, och oförtröttad forskning Har blottat sagan på def belgongleria. Wi meta, att ven ofultiver rade menniskan öfwerallt och under alla himmelsstreck eger en typ af råhet, fom ofta mera närmar henne till de wilda djuren, än till den civiliserade mennis ffan i hennes högsta utweckling. De far rakteristiska kånnetecknen på menniskan i urtillståndet äro öfwerallt desamma: ett ofullkomligt och till de enklaste behofwen inskränkt språk, wilda passiener, utan återhålljamhet i wiljan, grof sinnlighet och ress tillfredsställande såsom lifwets ändamål; samma likgiltighet om likars lif som hos rofdjuren; osällskaplighet; den starkaste handen eller största bat: slugheten såsom grundwal för mäldswälde; qwinnan är slafwinna och bars nen äro fädrens lifegna tilldess sönerna med armstyrkans tillbjelp och döttrarne genom anslutning till en annan man fris göra fig verifrån. Af owanligt hög ålrer finner man intet spår, ide en gång af större fysisk kraft. Kortligen: alla de mythiska föreställningarne om menniffoslägtets ursprnngligen stora herrlighet förswinna inför forskningen fom en bimrma, od) ide ens skuggan återståär. En dast kultur och uppfostran förmå ute weckla den menskliga warelsen till men: niska, och dertill fordras ofta många ge: nerationer; ja, få djupt liager stundom dess frö förborgatct, att alla försök, att genom civilisationens solstrålar frams locka detsamma, misslyckas. Det sinnes foltslag, hwilka sedan årtusenden lefwa uti sina skogar i samma oföränderliaa urtillstånd, fom på första vagen af tin tillwaro, och hwilka lika litet funna ci viliseras fom wargen kan tämjas. Otils nängliga för mensklig kultur, förswinna re från den mark, der de sammanstött med civilisationen, likasom rofrjureng slägten förswinna, ver rödjarens Hra och plogbill framgå. —r. (N. T.)