det han full af höghet vände sig emot den fångne. vNi skolen ej våga detso, skrek Alick Campbell, hvilkens läppar började bäfva vid den fruktansvärdt allvarliga vändning, som hans sak nu tog. J törs ej våga det, ty jag är krigsfånge, och hertigen af Cumberland skall då utöfva en förskräcklig vedergällningon vör på mig, Alick Campbello, sade Carl Edvard vidare, utan att det minsta bry sig om fångens ord. Du har i detta bref till den fordna regeringens statsråd erbjudit dig att för en belöning af trettiotusen pund sterling antingen sjelf eller genom någon annan låta lönnmörda mig, och samma förslag har du gjort laird Glencairn, då han ville förhindra Alices bortröfvande. Jag har alltså fullkomlig rättighet till att låta lägga ditt hufvud emellan dina fötter, ty lönnmord bestraffas efter hvarje lag och i alla länder med döden. Men lady Nessby skall få öfvertyga sig om, att Carl Stuart eger ett tacksamt hjerta; om du derföre nu på minuten nämner fröken Alices vistelseort och om du befaller dem, åt hvilka du anförtrott den unga damen, att göra så, att fröken sednast i morgon klockan åtta på morgonen befinner sig i sina anförvandters händer. om du, säger jag, uppfyller dessa bägge vilkor, så skänker jag dig ditt lif; hvarom icke, så dör du på slaget klockan åtta för bödelns hand, och på ditt bröst skall fästas det brefvet, i hvilket du erbjöd dig att blifva en lönnmördare. Det är min vilja och så skall det ske, så sannt som jag heter Carl Stuart. Alick visste, att denna ed var oåterkallelig, men likväl tvekade han ett ögonblick. Skänker ni mig lifvet, men icke friheten?o mumlade han slutligen. oCarl Edvard ger ingenting till hälftens, utropade prinsen. Om han skänker en lifvet, så skänker han honom äfven friheten. Men nu bort med fången, Lochiel; han har redan alltför länge dröjt med sin bekännelse, och ni, Linton, sörj ni för, att galgen ännu i natt blir upprest på stora torget. Med dessa ord gjorde han en liten bugning för sin omgifning, till tecken, att de fingo aflägsna sig, och Alicks öde syntes alltså afgjordt. Men nu vaknade på en gång inom denne medvetandet, af hvad som förestod honom, och han intogs af en panisk fasa. Stanna, stanna! skrek han med en genom märg och ben trängande röst. För Guds skull: stanna, jag är beredd att uppfylla ers höghets vilkor. Carl Edvard syntes besinna sig, om han nu skulle ingå få förslaget, men en bedjande blick från den gamla lady Nessby sade honom, hvad han hade att göra. ÖoHvar gade han. I mitt torn i Lenlithgowo, svarade Alick undergifvet. Skola de, i hvilkas vård hon befinner sig, ögonblickligen frigifva henne, om jag skickar en af mina officerare att afhemta henne?d frågade prinsen vidare. vgonblickligens, försäkrade Alick, vså fort jag gifver befallning derom. Alice är anförtrodd åt min gamla amma Madge, och denna lyder, utan att fråga, hvarje vink af mig. Tillåter ni, att jag skrifver några ord till henne, så skall Alice om några timmar vara tillbaka hos lady Nessby. För tillbaka fången i tornet och gif honom der det som är nödigt, för att kunna skrifva ett brefo, befallte prinsen. Ulriks, fortfor han derefter vänd till sin dibroder, odet skall nog vara ett nöje för dig, att få athemta den unga damen från Lenlithgow, och säkerhgen har lady Nessby ingenting att invända emot detta mitt sändebud. Derföre hoppas jag, att denna sak skall slutas till allmän tillfredsställelse. Menp, bifogade han till slut med stort allvar och djupt eftertryck, då han märkte, att fångens ögon åter lyste af samma ondskefulla trots som förut, omärk det, Alick Campbell, att om den af dig olagligen inspärrade icke Boonblickliven after öfverlemnanvistas fröken Alice? frådet af ditt bref blir utlemnad, eller om något motstånd blir försökt, så är ditt lif förverkadt och du blir öfverlemnad åt bödeln, för att afrättas. Så slutade denna scen och en fjerdedels timme sednare sprängde Ulrik Crawford med Alicks bref till dennes amma Madge i fickan, på vägen till det blott några timmar aflägsnade Lenlithgow. Men han var icke allena, utan lairderna Linton och Glaschelles, som icke hade kunnat afhällas ifrån att vara närvarande vid Alices befrielse, åtföljde honom med en liten skara beridna högländare. Alick är en alltför listig räf, för att man skulle kunna tro honom i någon sako, hade den gamle Glaschelles sagt och tvingat dem att medtaga en liten trupp. Vi vilja skynda dem förut, för att se, huru och hvarest den stackars Alice befinner sig. Lenlithgow var ett af dessa gamla feodalslott, som man ännu finner inågra delar af nedre Skottland. Slott kunde det likväl egentligen icke kallas, ty hela byggnaden bestod endast af några låga byggnader, som synbarligen voro bestämda för ekonomiska ända. mål, och ett ofantligt, af framspringande, ohuggna qvaderstenar uppbygdt torn, som mera liknade ett ointagligt klippnäste, än en mennisko-boning. Egentliga fönster fanns det icke i detta torn. utan i stället oafs det en sorts smala och låga gluggar, som voro försvarade med tjocka jernstänger, och a! hvilka den nedersta befann sig trettic fot öfver marken. Ingången var en tung, med jern beslagen dörr, som likaledes icke låg nere vid jorden, utar var aubragt i första våningen och man kunde endast komma till den genom en stentrappa, hvilken var så smal att tvänne menniskor icke kunde få rum bredvid hvarandra på den. Härigenom blef försvaret af tornet mycket underlättadt, men ännu mera derigenom att på bägge sidorna om dörren vorc anbragta små hål, genom hvilka mar med korseld kunde beskjuta uppgången. Träverk gafs det nästan intet på hela tornet, med undantag af der ofvannämnda dörren och det tunga taket, hvilket bygdt af ekstammar såg massivt nog ut. Man ser alltså, att Alick Campbell hade träffat ett godt va!, då ban bestämde sitt torn i Lenlithgow till Alices vistelseort. Då Rawlins i den lilla skogen utanför Edinburgh af Alick Campbell erhöll befallning, att bortföra den vanmäktiga Alice, sprängde han en stund i skyndsamt galopp framåt, för att så fort som möjligt vara i säkerhet med sitt byte. Ankommen till Lenlithgow, öfverlemnade han hickan, såsom det förut var honom befaldt, åt Alicks amma som var gamma gamla avinna. hvilker