Norrländska Korrespondenten – 12 juli 1867, sida 3

vSå far till helvetet b skrek Alick höjande sin pistol och noga sigtande. Skottet brakade och Allan Glencairn föll, för andra gången träffad till marken. Ett triumpherande leende sväfvade öfver Alicks läppar, ty han trodde att han genom detta andra skott för alltid hade befriat sig ifrån sin medtäflare, men just detta skott skulle blifva hans egen olycka. I detta ögonblick såg han nemligen en ny fiende framför sig, hvilken han icke, da han ej hade en pistol till, kunde göra sig af med på samma lönnmördaresätt, som han nyss hade gjort, utan måste försvara sig med sin värja. Den nu uppträdande personen var Crawford, som, utan att länge besinna sig, störtade på Alick, för att ränna sitt svärd i honom. Men denne var på sin vakt och parerade stöten och då vi måste tillstå, att han var ytterst skicklig i handterandet af vapen, så uppstod nu en mycket hårdnackad fäktning, hvilkens utgång i början syntes temligen tvikvelaktig. Hugg föll på hugg och stöt följde på stöt, utan att någonderas kraft syntes försvagad. Men om äfven Alick Campbell i styrka och skicklighet var sin motståndare fullt vuxen, om icke öfverlägsen, så felades honom likväl det friska, upplifvande sinne, som inspirerade den. andre och tillika fruktade han icke utan orätt, att det skulle finnas ännn flere högländare i grannskapet, hvilka skulle komma hans motståndare till hjelp. Derföre drog han sig småningom tillbaka till de tjocka träd, af hvilka platsen var omgifven, för att försöka att uppnå sin häst, som helt lugnt betade under dem, och genom ett språng uppå densamma rädda sig. Men Ulrik anade fullkomligt hans afsigt, och ehuru han till utseendet syntes helt lugn, så bevakade han likväl med den ansträngdaste uppmärksamhet alla sin motständares rörelser, för att så fort deune blottade sig kunna gifva honom ett afgörande hugg. Nu hade Alick nästan uppnått träden och hans ögon då tankarne redan räddad. Nu vände han sig att komma intill sin men då inträngde Ulriks svärd djupt i hans sida, att han med ett högt qvidande sjönk till marken. Gud vare lof, jag har åtminstone kunnat hämna honoms, utropade Ulrik Crawford i det han störtade fram till den till utseendet döda Allan. Men nej, han lefvers, fortfor han jublande, da han kände den vanmäktiges puls slå; ohan lefver och Gud är nog så nådig, att låta honom behålla lifvet. Under tiden hade de under hans och Allans befäl stående ryttarne, hvilka han förut hade befallt att stiga af hästarna och följa honom, hkaledes ankommit till den blodiga skådeplatsen gnistrade, han i såg sig om för häst, och ibland dem befann sig lyckligtvis en, som något förstod sig på chirurgi. Naturligtvis gick denne genast i författning om att förbinda Allan Glencairns sår, och derefter befallte Ulrik att låta af trädgrenar, hvilka man sammanflätade och betäckte med löf och mossa, förfärdiga bårar, på hvilka man skulle transportera den ännu alltid medvetslöse Allan och den för fånge förklarade Alick. Först allt detta var färdigt och bärarne hade tagit riktningen mot Carl Edvards läger, skyndade Ulrik ut på landsvägen, pa hvilken Constances vagn ännu höll. Men någon annan tröst kunde han ej bringa sin stackars, till hältten förtviflade och i tärar badande älskarinna, än den, att Alice, ehuru hon hade blifvit bortsläpad såsom fånge och man icke hade någon kännedom om hvart hon blifvit förd, likväl omöjligen skulle komma att lida något ondt, ty man hade ju Alick Campbell, upphofsmannen till enleveringen, i sina händer såsom en säker gisslan. Det var ett sorgligt afsked, som Ulrik tog af Constance, ty de kunde ej längre få vara tillsammans, då Ulrik måste öfvervaka transporten af de sårade, ty de kunde lätt blifva öfverfallna af de kunglige och Constance älåg det den svåra pligten, att underrätta deras tante om den förskräekliga tilldragelsen. då got säv for ne kur und lån, ur . bes lige 1011 gen gra icke bek kar icke gla na pal. ken förs upp trin vas! de kra rycl und bla