Norrländska Korrespondenten – 12 juli 1867, sida 2

Aldrig, aldrig, skrek Alice. AIIjelp, hjelp, hjeip lHon skrek af alla sina krafter och försökte tillika, om det icke skulle lyckas henne att undkomma; blef med vald qvarhällen. yVid helveteto, skrek Alick till sin medbrottsling, i det han fast slog sin arm men hon om Alice vid första rörelse till flykt som hon gjorde, vi hafva ingen tid att förlora, ty om hon fortfar på detta sätt, sa hör man henne icke blott på vägen, utan ända in i Edinburgh. Alltså bort med allt tillgjordt krus, Rawlius, och packa henne på en häst. För djervulen, genera dig icke, utan bind tillsammans henne och lägg en kafvel i munnen, så att hon icke kan ge ifran sig ett ljud. Sa, min lilla dufvas, forttor han hänAlice, som hade försvarat sig emot de begge männens skändliga urmarne på leende, da angrepp så länge heunes krafter räckte, vanmäktig sjönk tillsammans, oså, min lilla dufva, numera skall det icke blifva svart att föra dig till mitt fasta toru i Lenlithgow, hvarest vi vidare fa tala med hvarandra. Skynda, Rawlins, att föra fram hästarne. Sväng dig upp i sadeln, så att jag kan lemna flickan at dig. Så, håll henne fast och lägg henne tvärs öfver sadelhufvudet.9 Sa längt hade Alick kommit i sina anordningar, hvilka af hans kamrat Stockholm Fredagen den 19 Juli, kl. 8 e. med största punktlighet blefvo verkställda, utan att något hade afbrutit honom. Åfven gick allt ytterst raskt, ja nästan på kortare tid än vi hafva behöft, för att berätta det. Redan hade Ålick fattat i den andra hästens tygel, för att likaledes hoppa upp, då trädde på en gång en helt och hållet oförmodad händelse emellan. Hund, eländige, skurkaktige hunds, skrek plötsligt en rasande stämma och på samma gang framstörtade med nästan skyndsamhet en man ur skogen med ett draget svärd i handen. Stanna, fega tjuf och bedragarer, fortsatte mannen, då han hade uppnätt platsen, ostanna och försvara dig, ty annars ränner jag mitt svärdi bröstet på dig innan du har räknat till fem-v Hvem den mannen var, som ropade så, har väl läsaren redan anat; ty det vansinnig var verkligen ingen annan än Allan Glencairn. Äfven Alick Campbell igenkände honom genast; men lika fort visste han äfven, hvad han hade att göra. Han framdrog en pistol ur bröstfickan, sigtade sorgfälligt och tryckte af. Med sönderkrossadt ben störtade Allan till marken. Framåt, Ravlinso, ropade nu Alick till sin kamrat, framät med din fange så fort hästen kan springa, ty jag fruktar, att den vanvettige narren har några kamrater efter sig, hvilka kunu den 20, hvarefter fartyget intager sina ordinarie turer, na hafva lust att göra oss vårt byte stridigt. Alltså framåt utan något dröjsmål. Jag sjelf skall om fem minuter följa dig, så snart jag har uppgjort en liten räkning med min sårade herr kusin. Rawlins lydde äfven doma gång och utan att bekymra sig om Alick sprängde han fort bort med den vanmäktiga Alice. Emellertid hade Alick dragit sitt svärd och närmade sig nu långsamt, icke olik en orm, hvilken gläder sig öfver sitt offers hjelplöshet, platsen, på hvilken Allan Glencairn hade nedsjunkit. Dock hade denne äfven upprest sig och höll, stödjande sig på sina knän, svärdet högt uppåt, för att emottaga sin fiende. Du är i min hand, Allamo, sade Alick, ity se, jag har utom min värja en audra pistol, som är omsorgsfullt laddad. Det beror alltså på mitt godtycke, om du nästa minut lefver eller icke. Du vet, att jag hatar dig såsom min värsta fiende, men detta oaktadt kan jag kanske besluta mig till att skona dig, men endast uuder ett enda vilkoro Under det att jag afstår Alices hand åt dig? utropade Allan Glencairn. Aldrig, aldrig! Mörda mig, Alick Campbell, om du har mod dertill; men aldrig, aldrig skall du höra. att Allan Glencairn afstår från Alices kärlek.9 m., i stället för Torsdagen den 18; samt från Seands