Norrländska Korrespondenten – 12 juli 1867, sida 2

Visserligen är det Alick Campbellbo, svarade den tilltalade med ett hänfullt grin. MMen troligtvis känner sig min dygdiga och stolta kusin, som väntade att blifva emottagen af kärare armar, än mina, högligen bedragen. Vid dessa ord framträdde han till Alice och utbredde sina armar, för att omfamna henne. Men den unga damen, förtörnad saval orver orden som bedrägeriet, stötte honom med kraftig hand tillbaka. HLländiges, utropade hon med djupt förakt, vicke mig vanhedrar ni genom dylikt språk, utan er sjelf. Vidrör mig icke, menniskas. forttor hon, i det hon ater stötte honom tillbaka, då han för andra gången närmade sig henne, om edert lif är er kärt, ty jag känner en, som icke skall skona eder, om endast ett har krökes på mitt hufvud. Men jag lofvar eder att icke söga honom något om detta edert fega och ondskefulla aufall, om 1: Å ni obehindradt later mig vända llbaka till min syster-.Pah, dumheters, svarade Alick otålig.. Klice. vill ni godvilligt följa mig, eller skall jag nödgas att bruka vald? Ty så mycket inser ni väl, att pi är i mina händer; och ni känmig ej, om ni tror, att jag skulle släppa en fördel, som jag har i händerna. Alltså änun en gang, vill ni godvilligt följa mig 0 i dolfs dockning afgår fartyget från