Norrländska Korrespondenten – 9 juli 1867, sida 2

har också hjerta för det simpla follet, såsom man med en axelryckning plägar uttrycka sig, hwem aktar på de tårar, fom fällas derinne i torparstugan, hwem lyssnar till de halfqwäfda suckarne dere innei armodets bortalömda kojor? Ko: jor! Det är inte palatser det, som draga någon uppmärtsamhet till sig. År det fråga om ett mordattentat mot en bötel, den der förtrampat en bel nas tion — och dertill en ädel högsinnad nation — och fom dränkt dess land i strömmar af oskyldigt blod; då rör man upp himmel och jord; man sparar då icke på bläck, papper och tryckswärta för att rymedelst uttala fin afsky för det skändliga vädret — od) detta emedan det gällde en suverän, en kung eler kejsare. Men om menniskor hungra till döds . .. derwid tycks man icke fästa så mycken wigt, det lägger åtminstone icke hinder i wägen för tillställande af lustläger och dylika kostbara galenskaper. Man går icke så långt in i detaljer då folkets lif swäfwar i fara för den fruftangwärdas ite af alla fienter, hungersdöden, fom man gör. vet, vå en kejsares person rår kar ut för en fiendtlig fula — fom ide träffade honom. Kapten Julius Mankell har blifwit antagen såsom sekreterare under lujttäs gret. Det säges att han till denna ber fattning blifwit rekommenderad af en wiss inflytelserik person. Man wet att faps ten Mankell är en warm män af ffarps ffyttesideen och att han i det fallet, lif som i få mycket annat, gagnat sitt får dernesland, äjwensom att han ide är något manligt krypfä för fonungamats ten, oc) det berättas att man just före denstull på högsta ort ogerna fett ret ifrägawarande uppdrag lemnades i hang band. Hr Mantell har emellertid fått på fin lott att sammanskrifwa historien öfwer 1867 årg storläger. En prättig historia! Befattningen inbringar vod sin man ett ide obetydligt arwode. Låtom of ännu göra ett litet tittin i uftlägret. Lysande uniformer od) blir vande klingor, det faller af sig sjeljt. Kung Carl syns spränga fram på sin stridshäst, derwid med nådiga handslag helsande officerare till höger och wenster för att dymedelst betyga dem sitt nådiga välbehag. Nej, fe tungen tog en fart oband! utbrijter en dygvärel jungfru och faller i stor förwåning. Han bhels jar precis som en annan mennifta. Och tfarten, fom bewärdigats med det dtungliga handslaget — ni skulle je hos om hur han trämar sig och hur han tolt blickar fram på de skädelystna, fom ville han säga: jäg ni det der? Kan man fe något ädligare än dessa sörbindliga leende miner af en mängd topfän, då be omgifwa monartens pers on? Prins Oscar uppträder också på sitt vanliga företommande och artiga, eller om man plägar säga gemena fått. Nan fer honom, jemte vet öfriga befäet, dricka punsch ur manliga bledmugs jar. Det gär till på riktigt fältmansr, ch det är ju stil i det. En otrolig menniskomassa är samlad då Ladugårdsgärdet för att beskåra ftir en. Jag tror mig ide ffära till för nycket i wärten om jag säger att 25 a 30,000 äftåvare hwarje vag äro ute mid usttägrrt. Det är obegripligt att få nånga menniskor ha tid öfrig att slösa ort. Aldra sorglystigast tar vet fia ut tt fe dessa skaror af skårelystna narrar ölja trupperna i had och häl under des as fältmanövrer. 2 — -—— VV —-— d——ä —