Norrländska Korrespondenten – 9 juli 1867, sida 2

far mig i att efterapa andras stilar. Men en lycka var det, att du hade i din ego ett bref fran Allan Glencairn, ty annars vore allt värt snille förgäfves till att kunna bedraga fröken Alice. Men säg mig nu, hvarför du prompt vill hafva denna unga flicka till hustru. Ty djefvulen sjelf kunde icke förmå mig att tro, att du känner det, som tolk kallar för kärlek.o vIIvarföre jag vill det? utropade Alick i det ban sprang upp och började mäta rummet med stora steg. Jag hatar Allan Glencairn; af hela min själ hatar jag honom, men Alice, som föraktfullt. har stött mig tillbaka, denna verldens älskar honom. Saledes hämnar jag mig på bägge, om jag tvingar flickan att blifva min hustru. Dessutom är kon den äldsta af de bägge systrarne och alitså hufvud-arfvinge efter min tante, hvilkens rikedomar lära vara omätliga. Men hvad angär dig mina bevekelsegrunder? Det kan vara dig enahanda, hvarför jag önskar det, om jag blott betalar dig för dina tjenster och det är hufvudsaken för dig. Nå, är du ändtligen färdig? vDet är jago, svarade Rawlins, som nyss hade slutat den sista bokstafven. Läs det di, sade Alick Campbell, i det han äter kastade sig tillbaka i ländstolen. Min dyraste Alicev, begynte Rawlins, -jag måste nödvändigt se och tala med dig. Lycka och lif hänger derpa; men inera vågar jag icke anförtro ät papperet. Öfverlemnerskan är trogen såsom guld, och du kan obetingadt anförtro dig åt henne. Hon skall nämna stället för dig och föra dig i armarne på din dig outsägligt älskande Allan Glencairn. Här gjorde han en liten paus, för att se hvad verkan hans arbete skulle göra. Na?)y fragade han derefter förvridande sin breda mun till ett otäckt leende. r det icke ett rätt prydligt litet kärleksbref 2, vJag hoppas, att det skall verka, om blott handstilen är troget eftergJorde, svarade Alick. Gif mig brefvet och här äro dina penningaro, tillade han nästan föraktligt, i det han kastade åt medhjelpare en half börs. sin Men du har ännu icke sagt migvo, fortfor Rawlins, Hhuru du . vo. 2 Huru jag skall sätta intrigen i gäng ? afbröt Alick barskt. vPah, det Du har ingenting annat att göra, än att i morgon eftermiddag med två hästar invänta mig i den lilla skogen vid korsvägen på vägen till Leith.o Du står alltså verkligen fast vid att föra din sköna till ditt gamla röfvarnäste Lenlithgow? frågade Rawhonom är min sak. lins, i förhoppning, att kunna göra den ordkarge Alick språksammare. Jag öfverger aldrig det som jag har föresatt migo, svarade den tillfrågade häftigt. Men nog nu med prat, ty jag måste ännu göra en mängd förberedelser. Alltså i morgon eftermiddag klockan precist fyra vid den ifrågavarande korsvägen.o Vid dessa ord steg han upp och lemnade hastigt rummet, utan att göra sig den mödan att taga afsked af sin förtrogne. Den der Alick är en fördömdt grof karb, mumlade Ravlins emellan tänderna. Grof, oförskämd och öfvermodig. Derföre att han betalar mig, vågar han behandla mig såsom en hund. Men det torde komma en tid, då jag kan få hämnas och då, Alick Campbell, må du vara säker på, att Rawlins icke skall lata tilltället gå sig ur händerna.i Sägande så steg han upp, öppnade ett väggskåp, framtog cen haska bränvin jemte socker, för att tillreda en grogg och under det han utdrack den öfverlemnade han sig åt sina tankar, i hvilka vi icke vilja störa honom. Tidigt följande morgon hade de bägge systrarne Alice och Constance knappast lemnat sina sängar och voro just i begrepp att kläda sig till frukosten, då deras kammarjungfru inträdde och lemnade Alice en biljett. Alice igenkände genast stilen och utropade otåligt, i det hon djupt rodnade: vUvem har hitfört brefvet?) En gammal qvinna, som är klädd såsom en högländskas, svarade flickan. Hon väntar derute på svar.o Skynda att föra in hennes, befallte Alice, hvilkens blickar, fulla af otålighet, voro häftade på dörren. Det var verkligen en redan temligen gammat, men dock ännu alltid kraftfull qvinna, som straxt derpå inträdde i rummet. Hennes drägt liknade innebyggerskornas i det högre belägna landet; men föröfrigt utmärkte hon sig icke genom något annat, än en beslutsam min och ett par öfvermattan klokt blixtrande ögon. Af hvem har du fått detta bref?a frågade Alice, uppmärksamt mönstrande qvinnan. vJag tänkero, svarade denna torrt, datt skrifvelsen har sagt eder det. ÖGodtv, fortfor Alice; omen huru befinner han sig? Han har väl icke varit så förvägen, att våga sig för långt fram, ty da kan han falla i händerna på sina siender? oÅlan är ännu en god half dagsresa assägsnad härifråns, svarade qvinnan på sitt förra sträfva sätt. MMen straxt på eftermiddagen i dag skulle han i den lilla skogen vid vägen till Leith invänta den, som helt och hållet har tagit hans hjerta i besittningay