Norrländska Korrespondenten – 28 juni 1867, sida 3

Och derför nu med lärkans sång Och blommans doft från tufvan, Med löftet om en tro, så lång, Som kuttras ömt af dufvan, Jag blandar glad mitt matta ljud Och bjuder er välkomna, Att dyrka Flora som er brud Och i dess sköte somna. Till stundens ära solen ler Och mildt sefiren fläktar Och vinets gud oss fryntligt ber Att smaka på dess nektar, Och sorgen draga skall sin kos Till dunkelt flydda åren Och lifvet skadas som en ros, Med nyfödt hopp om vären. Vår friska alt och dito bas Ska genom rymden tona, Och glasens klang och vart kalas Hos nejdens Fama tärona; Och sen en gang i höstens qväll, Da åren börja trycka, Skall tanken på en dag, så säll, Vår minnesurna smycka. Kusin Janne.