Norrländska Korrespondenten – 7 juni 1867, sida 2

fom personer (såsom här i staden händt under innewarande wecka), tagit rocken eher kjorteln af kroppen, Jör att pantsälta ven för ett eller annat pund mjöl, måste man mergifwa, att nöden nått fina vttersta gränser. Också upppifiva pers soner, som känna förhållandena, att fe tan mifwörtiren på 1830 talet, och till och mer ide ens då, ej inom denna ort warit få stor nöd fom nu. Stundens behof af mat åt vet utfattiga folfet är likwisst endast ena hälften af saken. Den andra wänder sig kring frågan, huru den stora mängden behöfwande ffall funna erhålla utsäde att beså jorden när wåren en fång inträder. Någon har uträknat, att om behofwerna i detta afseende skulle någorlunda funna fyllas, erfordrag framemot 3,000 tunnor, eberäknadt hwad fom fan åtgå för Stellefteå och Lappmarken. Hwar skall denna betyrlina qvantitet utsäde erhållas, helst i en tid, då den stora mängden saknar penningar ech krediten är slut? Denna fråga sysselsätter utan twifwel många, men torte i närwarande stund funna lösas af få, åtminstone på ett tilljretsställante sätt. J främsta rum met bör vet åligga lommunat styrelserna, tyckes oss, att egna tillbörlig uppmärkt. samhet ät deras skylrighet i detta hänseente och ide blott att tänka på saken, utan äfwen att handla, så att ide ängns bfhre ännu en gång blifwer nörsakad att wäcka dem ur teras litnöjdhet. (Alla till inyns bfbde inkomna berättelser från tommunal-styrelserna unter denna och April månad gifwa neml. wid handen, att berättelserna äro en följd af en flrifwelse ben 6 April från tlaudshöfdinges embetet, reruti länsstyrelsen bl. a. upp: manar kommunal-styrelserna att egna allwarlig uppmärksamhet åt fattigwårdg: angelägenheterna, ve ver böra ordnas så, att såwäl den lösa fom fafta befolfningens oafwisliga behof af lifsmedel owilforligen warda fyllda och att bett lande ide må ega vum). Det är mer än antaglinat, att församlingarne skola wilja draga fig tillbaka för te ide obe: tytliga utgifter, fom häraf i första hand blifwa en följd; men de böra dock ber tänta, att om de som nu funna hjelpa ide wilja göra detta, skal tyngden af de behöfwandes antal få fmåningom wäxa, att hela befelkningen innan fort kommer i samma nödftällda belägenhet. Förmå ide kommunerna att fullaöra deras fivldighet, är det gifwet, att staten måste träda emellan med hjelpen; men staten bar i såtant fall rättighet att fortra, att blifwa upplyst om förhållandena. Hate lommunal-styrelserna i tid ivkoms mit till länsstyrelsen med anmälningar om werkliga tillståntet inom länet, fom åtminstone för dem borde wara närmare kändt, få är antagligt, att nöden ej hun nit ren höjd, fom tden haft och ännu har. Månren klandrar jiällningen, fom man säger, i närwarande stund; men blundar på samma gång för sätter och medlen att afhjelpa eländet. Om någon t. ex. nn skulle fräåna fommunals ftyretferna, hwad de uträttat för att ans ffaffa utsädcelorn, hwad swar skullje man då månne erhålla? — Pgnfenfter. Kommers-kolleainm har