—W--—oOekanske urskulda min enträgenhet, ag säger eder, att min faders faoch er herr svågers, de begge arnas aflidne fader, har liksom t en enda familj. Vi känna hvarLv från vär tidigaste barndom och a nästan anse oss sasom broder systrar. Derföre, derföres, fortfor något stammande, kunde jag icke mitt tillfälliga besök i Skottland mig nöjet, att göra de unga daa och deras ädelmodiga beskydna min uppvaktningo leno, svarade lady Nessby med anfullt leende, mina niecers brosa vän har väl ett namn?)örlat, min grefvinnas, svarade ynghF högt rodnande af förlägenhet, it min ohöfliga glömska. Mitt är Crawford, Ulrik Crawford, sonen till den lord Crawford, som re år sedan dog i landsflykt. Ultså samme lord Crawfordy svagrefvinnan, hvars ansigtsdrag på ig blervo hårda, nästan stränga, år 1715 ledde det jakobitiska oret 25 lan var min faderb svarade UIJrawford icke utan stolthet. Ivad kan väl föra sonen till en 1 fader till Skottland och Edin1? fortfor den gamla damen i na hårda ton, i det hon lät sin nträngande blick hvila än på hoän på sina bägge svågerdöttrar. Den unge mannen visste i första ögonblicket icke hvad han skulle svara, utan blef allt mera förvirrad. Han hade troligtvis icke väntat ett dylikt emottagande! ÖMin fader var en Skotsade voch således ansåg Jag, ehuru född i Frankrike, Skottland såsom mitt rätta hem. Med häftighet drog det mig till sig, och jag kunde slutligen icke langre motstå längtan att personligen få lära känna mitt rätta fäderneslando Märkvärdigt! sade den gamla damen med hänfull bitterhet. Från hvilken tidpunkt har väl denna längtan blifvit eder så öfvermäktig? bifogade hon med en skarp sidoblick på den yngsta af flickorna, kanske sedan Constance Nessby lemnat Frankrike och bor hos sin gamla tante i Edinburgh ?) Constance blef dödsblek och skulle säkerligen hafva fallit till golfvet, om icke den modigare Alice slingrat sin arm om hennes lif och derigenom hällit henne uppe. ten, han slutligen, vVar lugn, min dyras, hviskade hon på samma gäng, otroligtvis tänker icke tante så illa som det kan tyckas af hennes ord. Om ni visste, fortfor hon med något högre hvilket ädelt och höghjertadt sinnelag Ulrik Crawford har, så skulle ni icke uttyda hans närvarande besök så illa.o Jag tyder det endast så, som man kära tanten, röst, — —— AE IE LEKEN — Kansken, —ä— — Ä — ————— måste göra deto, svarade lady Nessby torrt. Med orden: längtan till ett fädernesland, hvilket ni Det är alltså af aldrig har sett, som ni kommit hbit? vände hon sig ater till Ulrik Crawford. Men huru kommer det sig, att ni är klädd i en engelsk officers uniform? Kanske har sonen till lord Crawford trädt i Georg II:s tjenst, eller skall uniformen vara en mask, under hvilken pretendentens anhängare söker skydd? vVid himleno, utropade den mannen i fast beslutsam ton, jag blyges att begagna vidare undanflygter, och nu skali sanningen fram, det må komma hvad som helst deraf. Hans höghet prins Carl Edvard, hertigen af Rothsay, hade till Skottland vigtiga uppdrag, hvilka han naturligtvis endast kunde anförtro åt en man, på hvilken han trodde sig helt och hallet kunna förlita sig, och så ovärdig jag kanske än är för en dylik post, så valde han likväl mig, sin dibroder, dertill. Jag tillstår äfven öppet, att jag med största glädje emottog uppdraget, ty jag hoppades att derigenom få aterse det, som öfver allting är mig dyrbart. Men endast unge hvad nu angår denna min engelska uniform, ädla grefvinna, så är det eder kanske bekant, att min fader med alla sina efterkommande för alltid är landsförvist från denna Ö, ja, att ett högt pris är satt icke blott på hans, —WAWAAL ——— utan äfven på sonens hufvud. Om jag icke vill kompromettera min kungliga herres sak, sa maste jag nödvändigt uppträda i en förklädnad, för att undga den hannoverska regeringens spiNu vet allt, lady Nessby, och mitt hf liksom min ära är i edra händer. Constances ögon hvilalle hänryckta på honom då han talade så, under det Alice gaf honom en förtroendefull vink. Åtven den gamla ladyns drag ljusnade och det syntes nästan, som om hon icke kunde n oner. ni neka den unge mannens djerfhet sin beundran. vAdelt och manligt taladt, såsom det anstår en Cravford be sade hon. vMeno fortfor hon efter en liten paus, med ett outsägligt sorgset uttryck i sin man, hvilket uppdrag din herre har ötverlemnat åt dig? Har du betänkt de fruktansvärda följder, som nödvändigt måste utgå ur uppfyllandet deraf? Genast jag såg dig, kände jag innehället af din sändning; men om du nu röst, Hhar du äfven betänkt, unge gör, hvad din herre har befallt dig, och landets adel efter den gamla vanan drar sina svärd ur slidan för Carl Edvard, skall icke 1715 förnyas och måste icke outsägligt elände komma ötver Skottland och dess bästa familjer? Tro mig, Stuartarnes sak är en förlorad, ty det hvilar en förbannelse öfver den slägdå scenerna från ten, ända sen Jakob IV höjde sin blodiga hand emot sin egen moder. Derföre fort med dig tillbaka till Frankrike och säg din herre, att det är ärofullare för honom, att frivilligt och för alltid afsäga sig sin sak, än att sednare genom förlorade slagtningar blifva tvungen dertill, och etter det tusende och åter tusende funnit döden eller blifvit förda till elände. Hennes röst blef allt högre och högre, och till sluts öfvermannades hon af en riktig vrede; men just som hon var som mest upprörd, öppnades dörren och, utan att vara anmäld, instörtade en ung man, som icke syntes mindre upprörd, än den gamla lady Nessby. Ilan kunde vara ungefär så gammal som Ulrik Crawford, men var längre än denne och syntes i ridderlighet icke kunna öfverträffas af andra ynglingar vid hans älder. (Forts.) Hvarjehanda. På gränsen mellan Östergötland och Småland tvistade för flera år tillbaka bönder vid härads-rätten. Då domaren frågade den ena parten om han hade något jäf mot den andras vittnen, svarades: blott mot den der. Domaren sporde ånyo: onå, hvad har du för jäf emot honom?? Parten: Jo, si herr lagman, han är smålänniugy tvänne