Sctöngrist. SÅ skrijwer denne tyske man om ken swenska qwinnan: Finnes månne nagon, som ej känner fig inspircrad wid anblicken af en swensk skönhet? Så ock jar, ten hängifnaste tillbedjare aj dem; jag dyrkar dem mer för teras elaters skull (om de hafwa några), än om de egde en fullkemligbet, alltför tryckande och tilläggom det: ullts för trålig. En saga berättar, att qwinnan föreg till weriten med alla möjliga fel, men — att en huld js förbarmar fia öfwer henne och met telar ett hänförande behag åt hwarje hennes fel, fom derigenom blir endast en ny tjusning. Denna hulta få beter —aratie. i Aro Swenskorna sköna? Huru meta tet! Hwem fan wäl genomskåda alla en smaffull toaletts mysterier, hwem prif: wa äftheten af vet fom tröljes, om eck blott af ret mest genomskinliga tyu? Och äfwen om det lyckas att genomtränaa skalet, få att blicken trer fia funna skönja särnan — huru töljer fia ide denna i ett uvtt hölje och gäckar genom denna ouppvörliga mede-wexling äfwen den mest skarpsynte! Jiro teras ansiaten wackra? Ej min: dre är swårigheten bärwir; ty alla deras ansigtsdrag äro i stäncia rörelse; hwarje Swenska bar flera ansiats uttryck — ret ena mera tjujande, mera själfullt och smäktande än vet andra. Jyhwiltken förs lägenhet sättes ide ven, fom will afgöra hwilletrera är skönast eller hwillet fans nastl. ÄÅro deras ögon stora? Hwad met jaa! Månne man befattar fia med att undersöla kanenens kaliber, då fononfu: tan betar att berttaga hufwudet! Oc ten fom undgår att rörligt såras af dessa ögon, han bländas och ifulte wara glad nog att blifwa utem skotthåll. Än öfwerläppen! Månne den är smal eller bret? Stuvrom bred — då näsan rynkas; smal åter, tå läppen kröker fia öfwermotigt. Och munnen! Stor eller liten? Hwem kan säaa, hwar munnen upphör eller hwor småleendet börjar! För att ett omröme skall kunna göra anfpråk på tillförlitligbet, måste båre betraktaren och det bedömta föremålet befinna fia i ett wisst tillstånd of — ro. Men hwem kan behålla sitt lugn brerds wid en. swensk qwinna, och när är wäl en själfull Swenska lngn! Wisst folk tror, att man nogare fon skärskära en fjäril, i fall man med en knappnål fäst reu på ett ahwitt papper. Lika dåraktigt fom arymt! Den genomstungna, rörare fjärilen är ej mer någon fjäril; ty af dess åsyn fan man njuta ens daft tå den fwäfwar omkrina Floras köttrar — och Swenskorna böra fed i en salong, då ve på baler och soareer swåfwa omkring i broderad avge och fil: tessammet unter glädjens blixtrante kristallkrrenor. Då wisar fig hos dem den mest uppsluppna lefnarelust, ven mest berusande innerliahet, den mest bedårante älskwärrhet. Drväro te sköna, rå winna te ett behaa, fom på en gång wetergwit: fer och uppskakar wår själ. Denna törst att njuta lifwet, litsem skulte dören i nästa ögonblick rycka vem bort från lydsalighetens och njutningens porlanre källa, eller fom stulle denna fälla inom fort förfina; denna liflighet, denna wildhet, detta förtrollande skena wansinne hos Swenskorna erinrar mia alltir om sagan om be röra danserskor, som man bes ess Tyskar kallar PBillisg 7 Dessa äro nnaa brudar, som, döra före bröllopstagen, lifwäl i sitt bjerta bewarat sin otillfrersställta ranslust få lirelsefullt, att te uppstiga ur sina arafwar bwarje natt för att samlas i stora förror på lant ör wägarne och der under midnattens timme hängifwa fia Åt de wildaste tansar; finyce kate i fina bröllopsdränter, med bufwudena betransade af blommor och med te bleka händerna prytrda af anistrante ringar, fasansfullt leende, oemetständligt slöna, dansa YWWillis i mansskenet; — te tansa allt häftigare och wiltare, ju mera de känna, att ten tem mergifna danstimman nalkas sitt slut, vå ve åter mäste nerstiga i fina grafwars iskyla. (N. T.) Om gregariner eller nya snyltgäster i menniskokroppen. Trilinerna äro ej mer ensamma i mens niskekroppens mikrokosmos. De hafwa betommit sällskap i ett annat slans på rasiter, fallare gregariner, och för ved: sos upptåckt hafva wi att tacka eu rysk