ja. Tänk derpå, min lilla Selma! . .. Och nu farväl med dig på en stund! Och nu, värde läsare, tror ni väl, att Selma följde råd, öfvertänkte — och slutligen medgaf för sig sjelf, att det var bon, som haft orätt? Tror ni väl, att hon härefter klädde sig smakfullt och tog sin mans allvarliga emot sin man med varm blick, ett huldt leende och — en god middag? Nej, ni bedrar er. Vår firade och förklemade unga fru hade sitt egna begrepp om stolthet — hvilken i sig sjelf icke var annat än egenkärlek; ty vone is apt to leve onees selfo, säger John Bull. Selmas egenkärlek var särad, och det bör man icke förtänka henae, som aldrig varit van att tillstå sig hafva orätt, eller med andra ord: som alltid fått säga och handla godtyckligt och höra smicker öfver allt hvad hon företagit sig. Nu vågar hennes egen man — det är ju barbariskt — gifva henne tillrättavisningar och 1 huru hon skall kuna bibehålla hans kärlek ... han, som likväl under den lyckliga förlofningstiden tusen gånger bedyrade, att ingenting i verlden skulle rubba hans kärlek. Hon kan inte vänja sig vid den satsen, att fästman och äkta man icke är detsamma. Och framför allt: hon tycktes icke ihågkomma, buru hon då uppmuntrade honom. Den unga frun grät sina vackra ögon röda, och kammarjungfrun, hennes förtrogna, fick del af hennes bekymmer. Hon hade fört jungfru Lisette med sig från föräldrahemmet, och var -van att för henne utgjuta både glädje och smärta. Lisette var en äkta typ af en kammarjungfru. Hon var listig och insåg att ingenting är klokare, då man viil ställa sig in hos folk, att smickra dem och hålla med dem om allting. Hon var en af dessa ja-menniskor, i hvars lexikon ordet nej icke finnes. Var frun förtretad på sin man, var Lisette alltid tillreds att underblåsa hennes dåliga lynne. Då hette det: ja, det är då visst inte underligt, att fruns engla-tålamod tar slut. Herrn är då riktigt, som frun brukar säga, en barbar. Att frun, som är så vacker, så, rik och så firad, kan tila sig med haus oartigheter, är då alldeles märkvärdigt! ... En andan gång deremot, då frun är vid humör, beter det: En hyggligare man, än frun har, det finns då inte i hela stan! ... Så ståtlig han är! ... och hvad han är kär i fran sein! ... Det är då visst inte underligt det . men ändå så brukar inte kärleken räcka så länge .. Men det var till den unga frun vi skulle återkomma. I stället för att taga emot sin man med varm mat och varma blickar, fick han — som vi förut antydt — äta middag ensam, unän der det att frun sysselsätter sig med att skrifva till sin mor ett bref, hvari hon i de mörkaste färger målade sin mans obarbari, tyrannio m. m. Dock — det hade icke behöfts mer, för att förekomma afskickandet af brefvet, än att mannen skyndat att falla på knä och upptaga Selmas näsduk, trädnystan eller dylikt; ty sådant der lappri ansåg Selma som bevis på kärlek. Men när en äkta man får bränd stek med kall sås till middagen och dessutom får äta ensam, bör ingen förtänka honom, att han icke är så särdeles uppmärksam emot sin hustru, isynnerhet om han finner henne okammad, med förgråtna ögon och vårdslöst klädd. Några minuters tystnad råder, hvilken afbrytes af den äkta mannen. Du var icke vid middagen? Mår du inte väl, min vän? — Jo, bevars, men det föll mig inte in att äta middag. — Jag fruktade att du var gjuk, efter du ännu inte har klädt digi dag. — Ån, jag är väl nog klädd här hemma, då det inte är nägon, som ser . mig. I dag väntar jag ej något besök. emedan alla mina bekanta veta att jag skall till Z. i afton. — Du far således dit? — Ja, det skulle naturligtvis se ohöfligt ut, om vi försummade att komma dit. Nägra timmar sednare synes Selma — —— i det lysande sällskapet hos Z. Hon är elegant, vacker och vid ett briljant lynne: tynägra unge män ha redan tåndt rökoffer för henne. Hon koketterar (helt oskyldigt förstås) för löjtnant Wäderhane, för att hämnas på sin man, som hela dagen varit så barbarisk och som nu synes tvär förstämd. Också är allmänna opinionen så här: Hvad han ser tråkig och knarrig ut, den så lyckligt lottade A.. som har en så älskvärd och intagande hustru! Det är otacksamt emot ödet att någonsin se missbelåten och trumpen uto År han då verkligen så lycklig, den stackars herr A? Tiden förrinner; åren flykta; familjen ökas och med detsamma komma många husliga obehag. Selma anser sig vara den olyckligaste qvinaa i verlden. Hon har stor motvilja för att böra barnskrik. Hvarje gång mannen kommer att tillbringa en ledig stund hos sin hustru, måste han höra hennes klagan, och en hustrus jeremiader äro och vanligen icke egnade att stämma mannens lynne i något glädtigt tempo. Männen i allmänhet -har man sagt — äro egaoister, och som sådana ha de tillräckligt af egna obehag, utan att vilja dela andras. Herr A. var begåfvad med rika anlag att blitva en god äkta man, om