En klok och älskvärd hustru. Fotografi af Betty. yDet skall bli intressant att träffa på en sådan sällsynthet, höra vi er utropa, värde bara rätt uppskatta den qvinliga förtjensten, så skulle ni finna mycken vespritos bland värt täcka kön. Men äfven J, så rikt begåfvade Adams söner, ären — förlåt! — stundom besvärade af starren. J iren ofta blinda för den sannt qviniga förtjensten och fästen eder oftast vid de yttre företrädena, som alltid nos qvinnan borde vara en bisak. Se här ett exempel på, huru äfven J kunnen misstaga eder! Hvem utaf eder har icke afundats unga A. hans lyeka att vinna den rika och för sin skönhet firade Selma B—8 hand? I ert tycke är A. den lyckligaste äkta man under solen. Har han icke genom sin hustrus rikedom kommit i åtnjutande af ett oberoende och en lyx, som ger honom tillfälle att hålla ett hus, som kan mäta sig med de -präktigaste i staden eller orten? Har han icke en hustru, som genom sin skönhet, sin älskvärdhet förbryllar illa, män, som är själen i alla tillställningar och nöjen? Ack, en sådan nerrlig qvinna! ropen J. A. vet icke läsare. Na, nå, om ni kunde uppfatta och att sätta värde på eller uppskatta sin lycka. Skola vi göra ett besök i den lycklige mannens hem — detta Eden, som i er tanke utgör typen af ett lyckligt hem? Nåväl! vi förflytta oss alltså till det lyckliga parets eleganta våning. Det Herr A. vandrar upp i matsalen. IIans raska rörelse och uttrycket i hans vackra ansigte uttryckte en viss grad af otålighet. — Kommer icke min hustru till bordet? frågar han en kammarjungfru, som fjeskande trippar från skänken till bordet, tydligen för att se sysselsatt ut. — Jag vet inte det. — Gå då och fråga henne! att jag väntar och har brådtom! Efter ytterligare en qvarts väntan blir ändtligen frun synhg. är en morgon. och ned Säg, A. sitter redan vid frukostbordet. — Ursäkta mig, söta Selma, att jag inte gaf mig tid att vänta. Jag har vigtiga affårer att uträtta på förmiddagen, hvartöre jag måste skynda mig. — Jaså, du ska nu ot igen! Da trifs då aldrig hemma hos mig. Om jag sutte här ensam ifrån morgon till qväll, dag ut och dag in, skulle det qvitta dig lika. O, Herman, hvad du blifvit kallsinnig på sednare tiden! — Tycker du det, söta Selma! hvaruti består då min kallsinnighet! — Ack, att du kan fråga så! Du måste medge, att du försumutar mig alltför mycket. Du lemnar mig ensam, då jag bäst behöfver ditt sällskap. Då vi äro borta, sysselsätter du dig med andra fruntimmer och tyckes icke minnas, att du har en egen hustru, som också har anspråk på dig. ... Då den hygglige L., som är en ovanligt älskvärd man, i går stod tillreds att svepa schalen om sin hustru, såg du inte ens åt det håll jag stod. Dylika små uppmärksamheter bevisa just, att man älskar sin hustru. Det bevisar ömhet och omtanke. — Hvad kunglig sekter R. då måtte vara öm och omtänksam: ty jag vill minnas, att det var han, som virade in dig i din schal. Han förekom mig, den artige sektern, — Ack, Herman, i hvilken hånfull ton du talar om kunglig sektern. Du är väl inte svartsjuk, kära Herman? — Nej, min vän. Jag hyser verkligen bättre tankar om dig. — Det smickrar mig, men jag måste uppriktigt tillstå, att jag icke tänker så väl om dig. — Det vore illa! — Du utmärker alltför mycket fra L. I hvarje sällskap ni äro tillsammans, är du jemt vid hennes sida. Det gick så långt i går, att man gjorde derpå, ehuru jag renågon annan. mig uppmärksam dan såg mer än — Hvad såg du då, kära Selma? — Att du är på väg att förälska dig i den odrägliga menniskan. — Fru L? — Ja visst. — Ia, hå, ha! Nu är du löjlig, min lilla hustru! — Mon dieu, Herman, hvad du barbarisk! Detta säger du med sådan ton, och skrattar för resten mina qval! — Kan jag anvat än skratta dylika galenskaper! — Herman! Herman! du går för Jångt! Är det väl rimligt att säga till sin hustru, att hon är löjlig! Är det inte värre att påstå, att hon är galen? — Latom oss afbryta detta obehagliga ämne! Var du lugn, min lilla Selma; jag beundrar fru L. som en utmärkt, intelligent qvinna; men hysa några ömmare känslor för henne kan aldrig falla mig in ... Minst hade jag väntat, att jag skulle få höra en sådan misstanke af dig, min lilla hustru. Och som vi kommit in på ett dylikt kapitel, hvilket vi böra undvika, vill jag af hela mitt hjerta varna dig, att du iakttager mera värdighet i ditt sätt, då du samtalar med kunglig sckter R. och löjtnant Wädorhane; ty såväl de, som andra, kunna lätt falla på den ideen att min lilla älskvärda åt 2 m m st di