och byar, ängar och svedjeland flamma i ljus. Detta bakom dig i vester. Framom dig i öster, ser du i förgrunden: en skog af granar, krokiga, hvitstammiga björkar, stela, högtidliga tallar, och lummiga alar, allesammans skjutande upp vid bergets fot, hvilande smaragdgröna armar mot granitklyftorna och liksom täflande att med sina toppar bilda en palisad för bergets mossklädda hjessa; i fonden: Holms gamla herresäte, hvars hvita fasad, midt i en lund af hängbjörkar, bjert sticker af mot den i närheten stående barrskogens mörka grund; der nedanför till höger en rad björkbeväxta ättekumlar och, parallelt med denna rad, Angermanelfven, så långt ögat kan se, slingrande mellan holmar och uddar i chatteringar af guld, purpur, violett, silfverhvitt, nattsvart och marinblått; längre i öster Örverlännes och Bothea gamla, oansenliga men pittoreska kyrkor på venstra stranden, bördiga sädesfält och glesnad skogsmark på den högra, samt fjerran vid synkretsen de oöfverskadliga höjderna i Styrnäs, Bjertrå och Skogs socknar, skiftande i mörkgrönt. svart och himmelsblått, samt ändtligen, som en tempeldome öfver allt detta, en rosenfärgad himmel till höger med en bild af mörkrets furstehem till venster, der kring ett korpsvart berg af moln brandgult bälte af eld. Sådan, ungefär, var den tafla, som ifrågavarande afton mötte från Staberget våra bergvandrares blickar, och någonting ditat visar sig från denna punkt detta landskaps-stycke i solsänkningen. Det är fåfäng möda att med ord söka återge en klar bild af denna undersig ormat ett sköna belägenhet. Man måste med egna ögon se den, för att rätt fatta dess sublima majestät, för att rätt njuta dess utomordentligt poetiska färgspel. — Milde kert! — utbrast Laura och knäppte med en rörelse af andakt sina händer tillsammans. Efter en kort paus fortsatte hon: hvad man känner sin egen litenhet vid åsynen af sådane, den Eviges verk! — En vacker tanke! — mumlade Brandt, der han stod och betraktade den vackra taflans vackra beundrarinna — hennes sinne är just nu öppet för intryck ... nu knäpper jag till! — Derpå tillknäppande sina händer å la Hamlet, utbrast han, djerft och oförsynt: — Fröken Laura! Hon spratt till, som vaknad från en dröm. — Hvad är det om? ... Ack, hvarför väcker magistern mig ur mina sköna fantasier? ... Gud, hvad här var vac— Dertöre, bästa fröken Laura, att jag längtar efter verklighet, efter sanning, efter ljus ... derföre att fantasiens ovisshet blir mig odräglig. — Hvad menar magistern? — Jag menar svarade Brandt och närmade sig ytterst ut på klippan — att jag är en fröken Laura, en man som beräknar hvarje steg han tar ... e — Men, nun Gud! så ser det visst icke ut! Magistern kan ju halka och störta ner i djupet ... — Ån sen? .. Om jag det gjorde, skulle detta oroa er? — utbrast han och tog ännu ett steg framåt klippans yttersta spets. : — Hvad betyder detta gyckel? — Det betyder att jag i nästa ögonblick dör för era fötter, om ni nekar mig hoppet att lefva vid ert hjerta, ty ser ni, dyrkade fröken Laura, jag ... jag ... jag älskar er! — Han störtade till hennes fötter. — Intet illa, herr prost och kyrkoherde! ... inte illa! — hördes i det afgörande ögonblicket inspektor Königs spefulla röst och hans glada fysionomi stack upp som en fullmåne bakom bergets lodräta klyfta. Laura sprang upp från den sittande ställning hon intagit. Hon var pionröd i ansigtet. Brandt sprang upp från den knäfallande ban antagit. IIan var snöhvitman, König klättrade trankilt upp från de skrofliga klippor han bestigit. Han var grå. Allmän paus ett par sekunder. — Mitt herrskap — afbröt König den pinsamma situationen — förlat om jag kommer olägligt! Vi ha främmande der hemma ... det torde kanske vara tid att återvända till bruket. Fröken Laura! Er arm, om jag far be! De satte sig i gang; men Brandt stod qvar och naggade på naglarne... — En gång är ingen gång — utbrast han omsider förlägen — och två ganger är en half; men i alla fall: fy tusan björnar! Och han lommade efter. (Forts.) En karl, som i Köpenhamn kör en engelsk postvagn, begaf sig nyligen en afton ut på sin vanliga tur. Under färden på en gata sprang emellertid en af linorna, hvarvid hästen kom i sken och for af i rasande fart, så att kusken förlorade allt herravälde öfver honom. På ett ställe, hvarest tvenne gator sammanstöta, ville hästen vända om åt en gata, der postkontoret ligger och hvarest han var van att gå, men i farten kunde den ej komma om hörnet och for derföre öfver mot andra hörnstället. Här satt i nedersta vaningen i all fredlighet vid thebordet egarens familj med några vänner, tillsammans 10 personer, då de plötsligt uppskrämdes vid att