Norrländska Korrespondenten – 17 maj 1867, sida 2

der nåstan hufwutdraget i förhandlingarne öfwer ämnet. Ehuru författaren af Gteboras postens rikstage taleit eskop synes i allmänhet intagen af wäl sträng afwonhet mot andra kammaren, torde rod hans senaste omröme öfwer frmmas rens ätgörante i venna fråga ej tunna anses alldeles obefogart; han vttrar fis salunra: Man skall ide med skäl tunna förebrå första kammaren, att den wid behanttingen of ren stora frågan förbis fett lantets säkerbet, tess wigtiga intreds jen och dess wärtiahet. Samma hedranre rom skall man teremot icke tunna fälla öfwer andra kammaren. Der har lans rets framtita säterhet wita mindre pås attate än te enskilta intressena. Der har man wisat fir blintt tro på ren löstiga förbeppninaen, att Sweriges jäs terbet ide tan hotas på mycket länge, och i alla bäntelser icke förr än ESweris ges förjwarswäsente hunnit i sakta mak blifwa ortnat:. J första tammaren aus tons obetinaatt huat utskottet föreslagit rörante wärnepliatens utiträckning, före längd öfningetid för bewäringen, och åts ghärcerna för berctante of ökad tiulgäng på befäl. J antra tammaren ha äter ve benge första, och oretlinen wiatigaste, puntterna blifwit äterremitterate, i den påtagliga fyftunng att göra invelmiunade börtans lättante sasem ett wilker för bifall till utsträckt wärnepligt ech bewär ringeno större öfning. Det är genom ret jörra anspråtet fom hela frågan blifs wit förryckt, tanske förstört, i alla fall gjord till ett stritsämne, i hwiltet ven trasa egennyttan i fin råaste form fpes lur en stor, sannolitt förverflia roll. Jag behöjwer icke få a, att till ett jå betröftigt vejultat har icke fammareng med stäål mest anjerta leramöter mere wertat. Det är en stor frak:ton inom lanttmanna partiet, unterstötdajatskilniga Pelitista :ackethanar, jom sramtwingat b. slus, ywilta, vä tenjaqvenserna af dee JIamma bluwa mer junstänriat uppfats tate, stola stämpta swenska foltet insör utlandet såjom rolskt, tumpet och forts synt. — Att ru:skotts betänkantet jä oförmeotatt styntsamt blef genomgänget i untra tammaren, orsatates trotigen reraf, att tet ansåne te mötan wärct att offra tid på tetaljer då heta systemet blijwit fönverbrätadt. Jag masstager mig tros linen icke, ca jag pästär att reprejentas tieneno basta män I tetta önonblick finna sin Djupt nertryckta af ren anta fom njort sig gällante i andra kammaren. Det wore önstligt att en bättre anda ver tunte uppstå; men jag betwiflar att Ja staul ste, åtminstone fortras tertill li och utemortentliga hänrelsers trafte fulla merwertan. — Om Uundskatt. Från Söderhamn striswes sotjande: Under ett par ar de feds nare råttegangsdagarne hafwa trenne pers soner blijwit vömre att, för de är de urs attlatit att till besia tining anmäla egande eller mrerafwanoehundkreatur, erlägga rubs bet hunestatt med 10 ror jemte dersör stad. gaet vite 5 vor, samt att dessutom betala rät legangs ostnaden. En af de se blef fås lunoa dömd utt betala 51 rdr 75 öre och en annan som under 6 weckor förlidet år innehaft en, fom han fade, henom icke tillhörig hund, får Dersöre erlägga tillfams mans 25 vor. Det synes häraf att en hund, genom en dylit uraltlåtenhet, fon bliswa ganska dyr, hwarsöre en hwar borde i vatt tid låta beftatta dessa djur. Måns ga, hwilia innehaswa annans hund, tro att de för denne skola slippa att betala skatt; men få är ide förhållandet, ty äfs wen innehafware är, enligt författningen härom, skyldig att senast inom en månad