Norrländska Korrespondenten – 17 maj 1867, sida 2

ker och genomtreflig ut ... men ... men .. men ... han förefaller mig som Neapels vinberg, som på vulkaner sta, ... under hans ovanliga lugn vid de ären misstänker jag en krater ... Gud låte ingen eruption vara i annalkande! ... Fy, Laura, det der var egenkär tanke! Bort med allt hvad koketteri heter! ... Men nog lag der han sade mig godnatt en något underligt i hans blick, när ... barnsligheter, kära Laura, barnsligheter som ... som . du skall sofva bort. Och härmed afslutade hon sin lilla monolog, stängde fönstret och gick till hvila. Men innan sömnen tillslutit hennes ögon, sade hon till sig sjelf: — På det hela taget börjar jag trifvas rätt godt här i Norrland ... tänk om han skulle vinna sitt vad! Vid kaffebordet, morgonen derpå, yttrade Brandt med väl spelad kallblodighet och lugn: — Fröken ibland har nu vistats oss i nära tre veckor, och har det oaktadt ännu ej sett den vackraste taflan, kanhända efter hela Ångermanelfven. — Hvar är den? — sporde Laura och smuttade ur sin kopp, medan hennes vackra ögon förstulet fixerade den värde talaren. — Här i vårt grannskap, från Staberget. — År det långt härifrån? — Några stenkast blott, i närheten af Holm. — Finner jag vägen dit på egen hand? — Det likväl, om att få bli vägvisare. — Jag tackar. gistern lägligt? — När fröken befaller. Dock skulle vilja föreslå ett par timmar före solnedgången, såsom den lämpligaste för åskädandet af denna verkligt storartade vy. — I afton således? -Står jag till tjenst. Vid sextiden stod unga Brandt framför sin spegel och skrapade fjunen från sin tjugotvå-åriga prostahaka, i sjeltva verket så blank som en flickas. König inträdde. Hvarthän? Hvad befalls? År det rakdag på fredag? Man mäste väl skrapa utaf sig det fördömda skägget, när man har fröknar i gården. — Ja, det är fördömdt hvad man har för ett besvär med det här fördömda skägget ... lat se — tillade han och mönstrade handfatets kant — ett ... två ... tre ... fyra...fem... vore visst icke otänkbart; fröken tillåter, anhåller jag När faller det maJag tiden sex ... sju ... summa sju fjun! ... det är ett fanders besvär med det här skägget! — Ingen drift, det supplicerar jag om! — Underdanigst! Men, med förlof, hvart ämnar bror ta vägen? — Hva befalls? — År du lomhörd? resan? skrek König i torns öra. — Till . .. till ... jag ska biott ut och promenera ... det vill säga ... jag går till lägret på en stund ... — Går du ensam? — Hvad befalls? — Går du ensam, säger jag? . .. vänta tills vi ringt qväll, så följer jag med dig och dricker ett glas med officerarne. — Nej si ... jag skulle ... detär öfverenskommet att jag nu genast ... hvad är kloekan? — Halt sju! — För knäfveln! då bar jag ingen tid att förlora ... — Jaså ... mitt sällskap är obehöfligt ... mjukaste tjenare då, herr prost och kyrkoherde i Päålthammar... König afligsnade sig, men tänkte: — Ilär är ugglor i mossen... jag känner min juvel jag ... har han väl och vackert fatt något i sitt hufvud, så sitter det der som fastsmetadt med husbloss ... och kommer en gnista ner i hjertat, är explosionen hardt när... Hvart gäller informanu har kollern fastnat amor i hjertat, det kö f—n på ... alltså upp min vän König! När herrskape sednare promm enerade eft samt tvärt togo af in stig, som från bruket berget, stod König vid och tände en. cigarr. — Aha! ... det var lägret resan gällde. man! — unga Staberget är en å eg säteri tvärt sig uppstick beklädd af blandad barr Så obemärkt den än är, väl för. landskapsmålare en vy, på engårg så e underskön, att det höge oss huru våra resande gått att få sin uppmä fästad. Du står på toppen Solen sjunker. Det är Från vester flyter ett mer öfver Ångermanelfv rande yta utbreder sig lik ett guldstickadt brän dens lummiga stränder. i vester är ett enda glö kullar och berg, holmar