ning, men för wåld mot förman år till dödsstraff förfallen, — blifwit dömd att sig till straff och andra till warning i ena bot mista lifwet genom arkebusering. Dalregementets lsrigsrätt, fom handlade målet i första instansen aftunnade den 21 December 1866 sitt utslag och an såg Nords beteende icke lunna hänföras till hugg eller slag, hwadan han dömdes att för wanwördigt uppförande emot förman itrafs fas med 100 prygel, hwitta borde honom å twå hwarandra följande dagar tilldelag, till hälften hwardera dagen, hwarati ftraffet för sulleri och wistandet utom tompa niet ansågs inbegripet. Od) hwari beftod mu denna grofwa förs seelse, som i sörsoning träfiver ett menniz stolis? Jo, en dag hade Nord mid Tunsta färjstuga sammanträffat med sergcanten August Hedlund, båda för tillfället aj starla drycker öswerlastade, sergeanten — eller mjörmannen? — i få hög grad, att han ide lunde gå stadigt. Nord begärde nu att med Hedlund få göra sällslap till Gagnef, men erhöll på denna fin anbåäls lan ett nelande swar, hwarefter han fat: tade tag i sergeantens roåskört för att få honom att dröja, men härwid slog Hed: lund mössan af Nord, fom efter att ha återupptagit densamma gick ester den sig aflägsnande sergcanten, fattade honom med ena handen ännu en gång rockskörtet och med den andra i tragen, allt i den wänliga afsigten att få honom att wända tillbata till färjstugan sör att dricka öl. Sergcanten war emellertid icke böjd att emottaga den tillämnade artighetsbetygelfen utan tillbatawisade den på det fatt, att han slog Nord för munnen få att blo: det rann. Denne scdnare skuffade i fin tur till Hedlund med armen, sa att den öfwerlastade segeanten raglade emot en gårdesgård och föll på ena tnäet. Om mi widare omnämna, att Nord under jumtas let med Hedlund begått den inom dalfoct narne wäl annars icke sällsporda oskicklighe ten att betjena fig af tilltalsordet uu få ha mi oc lemnat den fullständigaste redogörelse sör hwad som emellan Nord och Hedlund mid det ifrågamarande tillsället passerade. Att döma af det anförda, synes friggs hofrätten i denna sak ingalunda ha wijat någon hjertnjupenhet. Ajrewersa Familj-JourtWiypå bar April-bästet hittommit, inneballante: Hincniska bitter. XXVII. Krabbetamen ) Harald Stake, of Th.; En påt ibland käppar, of förf. till Sjöjungjsruns sanor; Jneltetten (med illustratien); Cantimars sskalk och talmän wit nu pagåente lantt: tag i Finland (und 4 porträtter); Den förtlärre, peem aj Lea (med illustratien); En javanesisk prins såsom malare (med illnjtzatien); Minnen of en utfvat till Wisingeö, sommaren 1866, af Me. XMN. (met trenne illustratiener); En tag ibland ormar; Katatomderna unter Paris (mer illustratien); Blommor, af Swante (med illustratien); Sturier wid wänen. Den farliga tynten, af Lothar; Motern stol (med illustratien); Karsejorosen, af TH. (med iluustration); Waren, poem aj R:t; Källan. En ösierläntsk jabel; Kontraster, poem af LV. G Nn; Alrunwäxten (med 2 illustrationer); Ett äfwantyr på tare bujet i X, af Jo. Jo; Litteraturöfwer sigt, af —r—; Aumännyttigt; Logoaryf, af Lea; Churar, af Wilhelmina; Rebus och upplösninaar. — -Kärleken är ändå en underlig ting, yttrade någon i ett sällslap, Tå jag nyss gift mig med min hustru, wille jag äta upp henne af bara lärlek, och nu — gör det mig ondt, att jag ide gjorde det. Aslada anutoamllanät 3 Sdalskvrkorna.